Skavsår

Jag har fått två nya skavsår på mina hälar, där de gamla jag fick för nån vecka sedan knappt läkt. Jag har bytt skor, men av någon anledning skaver det i alla fall, trots att det inte finns något vasst eller utstickande som kan ge skavsår. Det bara... skaver och händer. Så nu är mina skor blodiga också... Och jag har inga skavsårsplåster med mig... jag fick skavsåren idag, imorse när jag gick till bussen...
 
Jag hatar skolan. Kan det inte avra slut nu?! Bara så där?! Jag får mina betyg nu och så skiter jag i alltihop och bara lägger mig ner i sängen och gråter. 
 
Nu fick jag huvudvärk på det hela också.
 
Skavsår, deprimerad, huvudvärk, tankar, fantasier och orkeslös...
 
När ska allt detta få ett slut? När ska jag bli den gamla person som jag avr när jag avr sexton?! Jag avr mycket ordentligare då och itne som nu. Jag hade medelhöga betyg och jag trodde jag hade en framtid. Nu har jag låga betyg, är orkeslös och har sett min framtid som veterinär flyga bort ur synfältet för evigheter sedan. När gick det neråt? När slutade jag bry mig? När orkade jag inte mer? När började jag få känslan av att jag inte ens orkar vara med familjen utan att höra på musik i bakgrunden för en snababre flykt ifall det kommer bli bråk? När började jag få känslan av att familjen slits isär ju mer vi umgås?
 
Jag vet ingenting längre... och ju mer jag frågar, desto mer inser jag att jag inte vet.

Jag tror jag är något på spåren...

Att sitta och fundera psykologiskt har sina fördelar, frågan är bara om det blir rätt i slutändan. Men jag har kommit något på spåren, tror jag, och jag gillar inte resultatet. Men jag har ingen aning om hur jag ska hantera det hela. Ska jag ta det seriöst eller ska jag bara låta det vara? Frågan är väl även hur jag kunde vara så dum så jag klev in på sidan och läste. Vad trodde jag att jag skulle uppnå? Förstå mig på personen bättre? Förstå mig själv bättre? Återväcka idiotiska minnen? Vad menade jag med det hela?!
 
Jag vet inte och jag har ingen aning om hur jag ska göra. Jag vet inte om jag kan prata om det, med tanke på hur urusel jag är på att sätta ord på saker och ting. Men stressen finns där, trycker på mig och ber mig att åtgärda saken. Hur ska jag åtgärda saken, hur ska jag bearbeta det på bästa sätt? Möjligheterna finns där och hjälper mig, men fegheten håller mig tillbaka. 
 
Varför kan jag inte bara sluta analysera och andas för några sekunder?! Varför måste jag tänka överhuvutaget?! Varför existerar jag?! Vad är min mening med livet?! Vad gör jag här?! Varför har inte mitt paket kommit ännu?!?!?

Vadå helt plötsligt?

Jag har ingen,ingen, ursäkt alls till att jag beter mig som jag gör. Jag vet inte vad som hänt, vad som ändrat mig. inom loppet av två, kanske tre veckor, så har jag blivit social. Social? Jag av alla människor?! Jag kan inte förklara det! Det är ett oförklarigt fenomen som jag inte borde ha "drabbats" av. Och jag gör citattecken för att jag kan inte direkt se det som något negativt. Jag har alltid varit inåt, alltid varit för mig själv, alltid funderat på om jag orkar med människor eller inte. Och helt plötsligt så umgås jag med vänner dagligen. Jag skaffar nya kontakter. Jag ger okända människor smeknamn för att jag tycker det är kul och för att vi ska ha en anledning att prata senare.
 
Jag vet inte vad som händer. Jag har ingen aning. I have no freaking idea. Hur kunde ens sociala nivå ändras på bara någon dag, kanske rentav någon timme? Jag har alltid varit en ensamvarg så detta är något helt nytt för mig. När jag dessutom gör det helt frivilligt och inte blir tvingad in i något! I don't understand!!!

Verkligheten, vart är du?

Jag börajar sakta glida ifrån verkligheten. Jag sitter på lektionerna, jag verkar näravarande, men så om man ser på mina ögon så är jag någon helt annanstans och jag kommer inte tillbaka i första taget. Ju längre in i fantasin jag kommer, desto svårare är det för mig att komma ut. Saker som får mig att blinka till och inse vilket skitliv jag lever istället för det liv jag tror jag lever, blir jag irriterad och stöter bort människor omkring mig.
 
Till exempel:
 
Igår när jag diskade var jag i mina egna tankar, i en helt annan värld där jag ville vara, och tänkte inte på dem som satt i köket. Så helt plötsligt så kommer Core och börjar dra mig i armen i ett försök att få mig att lyfta upp henne. Jag tekniskt sett känner hur jag blir dragen tillbaka till verkligheten och känslorna som stormade in i mig var omvälvande; först förvåning, men sedan ilska och hat över att hon drog mig tillbaka till den verklighet jag ville frly från. Ilskan blev stor, tog över mig nästan helt. Om jag inte hade ignorerat henne och kämpat för att komme tillbaka till den värld jag skapat, vem vet vad som kunnat hända? Jag hade kanske till och med slagit till henne?
 
Ibland skrämmer jag mig själv. Speciellt när jag kan prata och agera "normalt" medan tankarna maler på i bakhuvudet. Och ilskan med den lilla gnuttta smärta som kommer när folk drar mig tillbaka till den verklighet jag inte vill ha.
 
Jag flyr av en anledning. Jag tänker av en anledning. Jag skapar en värld jag tycker om av en anledning. Men jag vet inte den anledningen. Jag vet inte ens om jag vill veta. Jag vill bara att folk lämnar mig ifred....

Angående att täcka för ögonen när man blir skrämd!!

Oh My F*****g God Of JESUS!!!!!!!
 
Normalt när små barn (mellan 1-2 år) blir skrämda täcker de för sina ögon som i ett försvar att gömma sig från det onda. Vi vuxna, som vet att denna metod inte fungerar, skrattar och lär upp barnen hur man egentligen försvarar sig i skrämmande/hotande situationer. Det hjälper ju inte att blunda, världen existerar ju fortfarande heller hur? Och med det även det läskiga!
 
Men!! Jag läste nyss, och hela insikten for ner som en blixt i mitt huvud så jag kunde har skrikit ut svordomen ovan, i min psykologibok att enligt en psykologs observationer så när små barn tappar sikten för en leksak så börjar barnet direkt leta efter den. Detta med tanke på att barnet i sig tror att leksaken har slutat att existera. Blixtnedslag!! Barn täcker för sina ögon mot läskigheter på grund av detta. I deras värld slutar allt existera så fort du blundar. Och det roligaste med hela insikten är att detta lever kvar genom hela vårt liv!
 
Tänk dig när du ser en skräckfilm och det blir läskigt. Du skriker rent naturligt ut of course. Men när toppen av rädslan är nådd så automatiskt slår du händerna för ansiktet för att slippa se. Eller för att slippa bli sedd. Detta för att tron på att saker och ting slutar existera när vi blundar lever kvar.
 
Detta är så.. så... Jag saknar ord. Helt ärligt. Att jag bara kom på det sådär gjorde det hela ännu värre. För allt är som en insikt de första fem sekunderna och sedan känns det som en omöjlighet. Om jag har rätt är det ju ännu vääre. Eller bättre. Beroende på hur du ser på saken.
 
Nu blev jag sugen på tårta av någon anledning....
 
Och lika snabbt försvann känslan...
 
Nu förstörde jag säkert hela "smarta" inlägget, fast det kanske jag gjorde i början med svordomen...

Holy shit, det var ett tag sedan

Tykanskeintealls
 
Jag har slappat hela veckan och spelat en massa Harry Potter, vilket glädjer Paps, då han tycker att jag slösar bort mitt liv när jag ser på PDP eller nån annan som gör LPs.
 
Och jag är svinigt trött
 
Och en katt på min rygg gör att jag inte kan röra mig ordentligt, så mina ben hålelr på att låsa sig
 
Samtidigt som jag håller på att få blodstopp i mina fötter på grund av det
 
Min vänstra skuldra gör ont
 
Och min haka är ganksa mosad
 
Asså, nej
 
Förbaskade kattkräk

Pluggandet s far:

Högen minskar stadigt! Typ!! Jag känner mig stolt över mig själv. Jag kan prioritera, jag kan när jag vill och motivationen behövs inte tvingas eller väntas fram! Jag klarar mig själv, helt utan puchings eller folk som pekar med hela handen mot högen av videos jag måste titta på...
 
Vänta, va?
 
Trodde ni att... att jag faktiskt menade... pluggandet? Skolan? 
 
Alltså...
 
Den högen...
 
Kommer alltid att vara en stor hög i mina ögon...
 
Så videohögen har minskat!!! Typ. Som jag sade... skrev! Men... öööhm... Jag pluggar ju samtidigt. Så liiiiite produktiv är jag ju. Typ.
 
JAG ÄR DUKTIG, WHERE'S  MY COOKIE?!?!?

Klarat mig fint... hoppas jag

Bomben exploderade aldrig, även om det tickade ganska snabbt ett tag...
 
Och tankarna rusar inte längre, det är knappt en stig.
 
Det var så sjukt länge sedan jag kände sådär, och det skrämde mig att det bara dök upp igen utan förvarning. Från att bli ingenting till att bli en stor jävla E4 efter bara några skrivna meningar. Det skrämmer mig mer än alla förbaskade monster jag kan tänka på.
 
Bara som en kort uppdatering från gårdagen.
 
Just nu sitter jag och försöker plugga psykologi. Ett: Jag har ett förbannat prov på torsdag. Två: Jag måste göra uppgifter till imorrn som ett jäkla läxförhör. Fy fan.
 
Jag svär en massa, men det är en fin (host) utfyllnad på orden. Dock borde jag itne svära så mycket, folk blir lite förolämpade.
 
Och en underbar sak hände mig igår!!!! Eller ja, inget dirkekt hände mig, men jag hade ritat en bild på några av mina favoritYTubers och två av dem retweetade (jag lade upp den på twitter för att dela det hela med omvärlden) tre favoritade (ingen aning om hur jag ska säga det där) den och en kommenterade. Det är förvånande att min fangirlighet aldrig ger med sig hur mycket jag än kan få svar på kommentarer eller bli skriven till av folk jag följer. Jag känner alltid dessa fjärilar knuffas omkring i magen varje gång jag får ett meddelande eller en notis om att en av dem favoriserar, svarar eller nämner mig bara allmänt i en kommentar för att starta en konversation. Alltid. De tar alldrig slut. Spelar ingen roll. Jag är så jagvetintevadlängre. Jag vet inte. Men back to the psycolegy... psycology... psykology?? Fgnsköbgjsö, FUCK IT!!!

Jag vet inte vad jag ska tro längre...

Mitt liv i en enda mening. Tankarna kommer och går, funderingar stannar tills jag måste fly och så allt detta tjafs som gör mig så irriterad. Jag vill bort. Jag vill sluta tänka. Men det sådan jag är. Tyvärr. Mina tankar klumpar ihop sig så sjuukt mycket att jag inte kan ordna upp dem. Vad menar han med det? Varför sade hon så? Vill dem mig något? Försöker dem göra narr av mig? Menar dem vad de säger? Varför har hon förändrats så sjukt mycket? Varför vill inte han prata med mig? Var inte vi vänner? Vad har hänt med den personen? Varför är alla så avvisande?
 

Som sagt. Jag vet absolut inte vad jag ska tro längre...

Jag är så sjukt förbannad på mig själv!

Ska jag säga en sak? Spelar ingen roll vad du än säger jag kommer säga det i alla fall vare sig du vill det eller inte! Eller ja, det är två saker jag vill säga faktiskt.
 
Ett: 
Jag har missberäknat livestreamen med två timmar, så nu måste jag vänta två timmar extra medan jag vet inte vad. Hur kunde jag missbedömma så svåååårt?! Jag menar två timmar är ju rätt mycket i alla fall!!! Men när kommit till hemsidan har det stått ca fyra timmar kvar till (det är väl kanske fyra timmar och tjugotre minuter) kvar och då är klockan här då där vid elva! Så då blir klockan ganska precis tre, vilket ska göra att jag är i tid, men nej. Så är det inte. Det är två jävla timmar kvar!!!!
 
Två:
Jag tror aldrig att jag mått så illa i hela mitt liv. Eller känt mig så rädd som jag gjorde under dessa... tre minutrarna. Beskrivningen, de tillagna ljuden, hans sätt att läsa som om det vore han... Jag ville bara stänga av. Jag ville bort. Men som när man var barn. n'r man var rädd blundade man och rörde sig inte ur fläcken, för då kunde inte monstrena se en. Det var så jag tänkte då. Att jag inte får titta för noga ut i mörkret, man vet aldrig vad som finns där. Usch nu skrämmer jag upp mig själv igen! Nej, vi byter samtalsämne!
 
Jag kan lägga till en tredje i det hela med! Fast jag vet inte vad det skulle vara. Jag klappade Strumpan som ligger och sover i min säng för några minuter sedan. Men hon rörde sig inte när jag rörde vid tassen. Inte heller när jag petade på henne huvud och försiktigt lyfte upp det för att det skulle avslappnat falla till madrassen. Jag blev rädd då med. Jag försökte se om hon andades, för om hon var död ville jag inte röra henne så mycket, men det var för mörkt att se. Så jag bara sträckte ut min hand och kände på hennes bröstkorg. Lättad kände jag hennes hjärta slå och jag kunde andas ut! Men hon sov alldeles för djupt för att märka att jag var där och rörde vid henne. Så det var bara det och inget annat.
 
Jag höll på att förtsätta skriva, men kom på att det bara skulle leda till sorgliga saker så kommer troligen gråta eller nåy liknande så därför avslutar jag det här och nu. På en gång! Så. Vi hörs...

Tjopp!!!

Skrev inget igår, ursäkta för det, men var tvungen att göra historian till idag, för jag var inte klar!! Fick ett sms från Mika igår vid åtta när jag var på galakväll som Ne's skola höll om att jag skulle redovisa idag, så kände redan då hur hela min kväll blev försötrd. Kom hem kvart i tio (galakvällen slutade kvart i nio) och började plugga på en gång. Blev klar kvart i tolv och gick halvt nöjd, halvt stressad, i säng och somnade. Men gissa vad? Han kunde inte öppna min presentation så jag kunde inte redovisa idag. Kul. Jättekul. Allt slit i onödan. eller nej, egentligen inte, för nu slipper jag tänka mer på det!!
 
Sett klart på The Cat Ladymed Cry med också!! Weeeeehhh!!!
 
Och så kommer Strumpan och lägger sig i mitt knä, hur mycket bättre kan det bli denna skärtorsdag?!
 
Kommer ni btw följa den gamla traditionen om att man itne ska göra något alls imorrn för att hedra Jesus som korsfästes? Eller jag kanske tar fel, det kanske var imorrn han steg levande upp ur sin grav och babblade för att sedan springa upp till sin far som styr och ställer över hela världens sorg och glädje. Typ.
 
Jag vet inte hur många religiösa som jag har förolämpat nu, men antar att det är rätt många när man slänger ur sig saker som jag egentligen itne bryr mig om...
 
Men whatever liksom, det är typ nu man ska ha party wooooaaahh!!!!!!

I'm alive again!!!

Yes I am!!!
 
Dock så känner jag hur en klump i haösen alltid växer då jag tänker på mina förlorade MacBook... Sunk, jag älskade verkligen den datorn...
 
Men whatever, nu har jag en annan, visserligen lite sämre, men absolut bra dator jag kan använda på fritiden! Det känns skönt att ha en dator igen man kan fly till!! Dock nog inte så hälsosamt, satt upp till halv tre i fredags och gjorde absolut ingenting!! Eller joo, kollade på Cry och Pewds, men om man inte tänker på det så... Ingenting. 
 
OCh intresset för Daves videos har minskat markant! Tittar knappt på dem, men blir alldeles fangirlig varje gång jag tänker på att jag har hans Skype och att jag faktiskt har pratat (okej, chattat -.-) med honom några gånger! Vad är felet med mig?! Anledningen till att jag addade honom där var ju först och främst för att jag älskade hans videos! Och för att han inledde mig på titta-på-gamers spåret! Hmmmm, something is quite wrong here...
 
Jag hoppas att just nu att allt kommer gå bra för mig i livet, för att vid tillfället så har jag sjukt mycket att tänka på... Eller snarare som jag borde tänka på, men som jag egentligen inte har tänkt på förrän någon har frågat hur mycket jag har tänkt på det hela. Suck...
 
Men å andra sidan så...
 
Jag vet inte vad jag skulle skriva där. Det lät som om jag skulle slänga ur mig något positivt, men jag kom inte på något. Så jag låter det vara...
 
Jag kan prata med Li igen och det känns nice! :D Dock pratar vi itne så mycket, trots att vi inte har haft någon större kontakt på åtta veckor! Men jag antar att det är så, samma sak var det när jag tog kontakt med henne första gången, vi pratade knappt alls. Kanske lite småprat om hur det har gått i den nya klassen, hur är skolan osv osv. Men jaa, jag antar att det inte finns så mycket att prata om när man inte har något speciellt ämne att prata om. Okej, den där meningen var bara knas, förstod den knappt själv! xD

.

Imorgon ska jag på date med tandläkaren. Joke, ska bara dit på en koll. Om jag har tur är det den första tandläkaren jag hade. Tur, för han är sjukt snygg! *typiskt tjejbeteende*

Ojoj!!

Jag har märkt att under mitt år som bloggerska har jag inte fått en enda hatkommentar. Inte ens på YT. Isn't that pretty amazing? Kanske bara det att det inte är tillräckligt många som besökt min blogg. Eller så skriver jag inte tillräckligt provocerande för att folk ska bli hatiska mot mig.

...

Något man ska börja med? Jag menar, hatkommentarer är sjukt kul att läsa på YT. Vet dock inte om det är så kul att få...

Godkväll kära vänner och läsare!

Nej, alla läsare är mina vänner har jag bestämt. Från och med nu. Bli en vän du med och fortsätt droppa in! :)
 
Hahaha, lät som Pewdie när han pratar om sin "broarmy" xD Det där sista jag sade i alla fall! :) Idag... idag... vill folk verkligen veta vad jag har gjort idag? Bra, för jag har verkligen inte gjort någonting, så att försöka få ut något till era stackars ögon att läsa skulle vara extremt jobbigt! Däremot väldigt kreativt! Jag kan ju måla ut vad jag har gjort idag! Hehehhehe....
 
Idag gick jag ut för att gå en promenad, men dörren var blockerad!!! Av en massa snö!!! Och det avr någon där ute som skrattade åt mig!! :O För at jag itne kunde komma ut! Men ed mina supersnygga muskler så sparkade jag upp dörren och såg att det var en man med en spade som bara stod och gapade åt mig! "Haha!" sade jag. "Det där hade du inte räknat med! Vem skrattar nu?!" Han blev jätterädd och sprang iväg! Så då kunde jag gå min promenad, vilket jag gjorde. Fast det var så tråkigt att promenera på vägen, så såg en upptrampad stig i snön i skogen som jag gick på. Men det visade sig att den ledde till Älgarnas protestmarsch och de stod där med sina plakat och gick runt i en cirkel. Vad de protesterade mot fick jag aldrig veta för var tvungen att springa från den största älg jag sett (och jag har sett många!) som hade åtminstone femtio taggar!! På vardera horn!! Har ni någonsin blivit jagad av en älg? Det är inte nice vill jag lova, man blir alldeles för varm i skoterjackan för att det ska vara hälsosamt!
 
Men när jag hade lyckats springa från älgen så gick jag hem igen, men då hade huset försvunnit!! :O Det var bara borta! Och jag stod där som ett fån och visste inte alls vad som hänt förrän jag såg ett ljus från himlen (som inte var solen då!). Det visade sig vara ett flygande tefat, och jag blev transporterad in dit! Fråga mig inte hur för det vet jag inte. Så var jag där inne, det var jättelite utrymme, men jag satt på en stol i det lilla utrrymmet medan jag väntade som. Vad jag väntade på vet jag itne, men jag kände på mig att jag skulle vänta där. Men så helt plötsligt satt jag framför teven och såg på när ett par forskare pratade om hur fantastiska fladdermöss är och så nu är jag här!
 
Min lördag alltså. Som den kunde ha varit. Men nu var det inte så. Utan nu hade jag en vanlig tråkig lördag utan något roligt som hänt. det roligaste var kanske att jag såg det där teveprogrammet om fladdermöss (den äldsta fladdermusen var 45 år och den vägde 8-10 gram. I människoform skulle den alltså vara ungefär 200 år!) och sedan ingenting typ. Fast nu kan jag lägga till något på listan, för jag ska nu ner och spela spel!! Höres!

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg