Jag vet inte riktigt vad som är värst

De nio sidvisningar fråm två pers, eller den extremt djupa historien jag och Chi försöker spåna ihop.
 
Det är liksom.... Jag vet inte. Jag ville bara berätta om namnbytet på en av mina karaktärer och så försöker vi bryta ned dem allihop till molekylnivå.
 
Jag gillar egentligen inte det. Jag har ju ingen direkt grundplan för någon av dem, jag bara... skriver. Till exempel Mörkret. Vem/vad är han? En skugga som lever på rädsla? Jaha, men vad vill han då? Skapa kaos? Sprida rädsla? Vad är meningen med hans existens från hela första början?
 
Jag vet inte? Jag skapade honom i ett försök att verka mindre ensam, inte fan tänkte jag ut något sådant! 
 
När folk försöker bryta ned mina karaktärer, mina historier, blir jag illa till mods. Förbannad, Irriterad, Ledsen. Mest för att jag inser hur fruktansvärt dåliga de är. Men också för att jag inser hur dålig jag är på att skriva. Jag har alltid gillat att skriva, så när någon ifrågasätter allt, blir det som om de försöker trycka bort mig från skrivandet. Jag vet ju att det inte är så alls, men det är så det känns.
 
Grundtanken var ju inte att binda samman alla karaktärer på något vis, men det slutade med det i alla fall. För att jag tyckte Ally och Ewee skulle vara gulliga tillsammans. För att jag ville krossa Ewee's känslor, bryta ned henne ännu mer. För att jag ville att Corie skulle bli ännu mer traumatiserad. För att jag ville att mina sadistiska tankar skulle kunna få ro till sist. 
 
Jag gillade tanken på att Mörkret skulle ta död på allihop. Men jag visste inte varför han skulle göra det. Jag gillade tanken på att Corie skulle vara kvar och göra en deal med honom. Men jag visste inte varför. Jag gillade tanken. Men jag visste inte varför. Varför ska de göra det? Varför känner de så? Varför är de på den platsen? Varför tycker och tänker de som de gör?
 
Varför
 
Ew, det börjar lukta apelsin i mitt rum och jag vet fan inte varför. Varför varför varför. Man, kill me slowly.
 
Mindmaps får lösa mina problem. Ett försök till, i alla fall.
 
Varför?
 
Fuck you, that's why

Hoppar över pluggandet för att skriva av mig lite

Just nu lever vi i en värld där kvinnor, "non-straights" så att säga, de som är något annat är kristna och katoliker, och råkar vara född med "fel" hudfärg, får veta att de lever.
 
Rasism, sexism, xenofobi, homofobi (plus "fobi" för alla andra sexualiteter), transfobi etc. etc. verkar vara något man måste va för att ta sig någonstans i denna värld. För att man ska bli något, måste man trycka ner andra. Göra dem till sin egna tro.
 
Tumblr är en fin sida, det är den. Men precis som alla andra sociala medier finns det en mörk baksida.
 Medan värledn rasar utanför dörren, gömmer sig Tumblrbloggare och använder sig av "omvänd psykologi" (i brist på annat uttryck): heterofobi, manshat (extrem), "omvänd rasism", cisfobi....
 
De hatar allt resten av världen älskar. "The special snowflake". När man börjar använda Tumblr, möts man allt som oftast med kärlek. Kramar till transmänniskor och de som inte är straight; hyllandet av kvinnor som gör något stort för världen; "racebending" av karaktärer och serier med vakra "ickevita" människor. Det är fint. Man möts av annat än klåpord eller fördomar. Man trivs. Tills man möts av det jag skrev ovanför. Det omvända hatet. Motsatsen. "If I get a cis straight boy, I'm gonna throw him out", "All men are pigs/should die", "White people are disgusting"
 
De har en poäng med allt detta. Jag säger inte att de har rätt, men det faktum är att det mesta våldet och hatet i historien kommer från vita människor. Alltsom oftast är det kvinnor som blir förtrycka av män. Det är oftast straights som hatar "non-straights". Om man kollar på mönstret, ser man att deras hat verkar logisk. Lite i alla fall. Man kan förstå den. Efter all dessa tusentals år, så borde måttet vara rågat. Men det är ingen giltig anledning.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som inte behövt beskymra mig om mitt kön. Det enda sexistiska jag har varit med om i mitt liv (som jag kan komma ihåg) var när en kille frågade om jag var en tiger i sängen för att trycket på min tröja var en tiger. Jag gick i åttan då. Efter det, har sexism varit något jag läst om i nyehterna, på nätet, känt en skuggning av, men inte varit i direkt kontakt med. Annat hade det varit om jag jobbat. Med högsta trolighet. Jag har aldrig blivit förnedrad på stan av män. Jag har aldrig märkt att någon läskig typ kollat in mig. Jag har aldrig upplevt det obehag som uppstår på grund av sexism. Jag tror inte Sverige är ett sådant land där kvinnor känenr av sexismen lika starkt som andra länder. Den finns, självklart, men kanske lite mer i skuggorna? Gömd under ytan, sopad under mattan. Feminister har fått vad de vill ha. Tydligen.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som blev orolig av vad mina kompisar skulle tycka när jag kom ut som bisexuell. Som inte kunde göra det ansikte mot ansikte, utan via MSN. Responsen var god, så länge jag inte kollade på dem när vi bytte om i omklädningsrummet. Nejdå, såklart inte. Varför skulle jag göra det. Svaret som jag skulle ha gett nu skulle troligen va "ni är ju alla straight, så varför ens försöka". Som pansexuell, eller bi/poly, får man oftast höra att man ska välja sida. Antingen är man straight eller gay. Svart eller vitt. Gråskalan däremellan, den finns inte. Och gud förbjude dig om du är asexuell. Fi fan. Hur kan man inte käna sexuell attraktion, vad ä det för jäkla påhitt. Men nope, du får ändå inte ha sex. Heh. Sexuell läggning är något jag kan prata och diskutera om i evigheter, tacka Tumblr för det. Men nej. Jag har inte tid idag.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som upplever rasism dagligen. Jag själv är smygrasist, även om jag skäms förbannat mycket över det. Jag gör något åt det dock. Så en pluspoäng åt alla dessa minus, kanske? Jag vet inte om det finns någon skala på hur mycket eller lite smygrasist man är, men jag antar att man antingen är medveten om den eller så är man inte medveten om den. "Jag är inte rasist, men..." Ugh. Finns för mycket skit just nu. Ferguson. Sidney. Mexiko. Östeuropa. Afrika. Världen. Planet Earth. Hmh. För mycket. För stort. Kan inte tänka på det. Alldeles för verkligt just nu för att kunna hantera det.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som inte direkt vet vart livet är på väg. Som inte kan hantera verkligheten. Som inte kan fortsätta fly, då återvändsgränden är inom synhåll. Som inte vet vad hon ska göra för att göra världen bättre. Som inte vet... något alls.
 
Jag försöker slåss, men spektrat är för stort. Jag vill att folk ska må bra, att rasism ska finnas i skuggorna, knappt närkas av, att feminister ska kunna sätta sig ner och andas för att det äntligen har blivit jämställt, att muslimer och judar och samer, och allt annat folk ska kunna gå omkring på gatan utan att folk tvärvänder eller går över på andra sidan vägen.
 
Jag vill att kampen ska ta slut.
 
Jag orkar inte mer
 
För varje sekund som går, kommer döden närmare. Jag har inte tid med sånt här. Ingen borde ha tid med sånt här. Förr trodde jag att liv var tvunget att finnas om död skulle spridas. Men jag hade tydligen fel. För jag ser bara död överallt

NP avklarat

Nu ska jag bara vänta på bussen hem sedan ska jag... vadå?
 
Jag vet inte vad jag ska göra av dagen. Kändes som om jag visste det i morse, men glömt det under de två och en halvtimmed et tog att skriva PM:et så objektivt som möjligt (om jag får tillbaka det med ett "Du skrev för personligt PM" så kommer jag ge den där läraren en bitch-slap. Och jag brukar inte slåss, så det säger nog ett och annat)
 
Jag är hungrig, lever på den tunna tråden återigen och börjar känna mig rädd när jag går över bron för att ta mig hem. En bro över en älv med iskallt vatten året om, även på sommaren. Liksom... jag får bara den där känslan varje gång jag går över bron och sneglar ner mot vattnet "Vad hände om jag bara hoppar ner? Kommer jag klara mig? Eller drunknar jag? Vad kommer hända med min kropp? Hur kommer det kännas?"
 
Jag är inte självmordsbenägen. Jag vill inte ta livet av mig, men jag skulle inte reagera så mycket om slutet kom fortare än jag anat. Jag har liksom accepterat att vi alla kommer försvinna en dag förr eller senare.
 
*blixtnedslag*
 
Kanske därför jag inte orkar bry mig? För att jag vet att slutet kommer förr eller senare, så det spelar ingen roll hur jag lever den tid som finns kvar? Allt kommer ändå att gå till spillo när jag dör. Men vad kommer folket minnas om mig? En lat jävel som inte ens orkade anstränga sig ordentligt i skolan? Sådant kommer jag inte veta i min grav. Eller säng. Eller luft. Vart nu jag kommer ta vägen när jag dör?
 
Jag evt inte, jag blev bara tvärdjup och tänkande bara sådär helt plötsligt. Jag orkar inte med det just nu. Så jag ska gå till bussen nu. OCh tänka hemma istället för på skolan.
 
Ett prov avklarat, några tiotal till ~

Halvfrisk, men skoltrött

Jag har varit sjuk hela veckan, och trots att näsan har runnit och jag ahr hostat som fan, så har det varit hur mysigt som helst men en extra vecka på sportlovet. Skolan har jag knappt oroat mig över, men nu när det snart är måndag igen knackar verkligheten på. Jag har försökt intala mig själv att jag har ett liv utanför internet också, men det har inte gått så bra. Varje gång jag inte har något att göra där så får jag panik och funderar på att ta en tankepromenad i någon timme i väntan på att folk ska uppdatera inlägg på Facebook och Twitter, dela roliga bilder/inlägg på Tumblr, lägga upp bilder på dA som jag kan titta på eller ladda upp roliga videos på YT. Skolan har jag ingen som helst intresse för, jag har inte ens tänkt på skolarbete under veckan. Låter inte så smart då jag har en massa att göra. Men jag har helt enkelt inte orkat.
 
Så jag försöker med tyngande huvud att få grepp om verkligheten och fokusera på den lilla tid jag har kvar. Det är ju den här terminen som är lättast, med en massa lovdagar och korta veckor. Så jag behöver bara kämpa på lite mer, bara en liten gnutta mer. I can do it! Tror jag i alla fall...
 
Nej, jag får kämpa helt enkelt. Jag kan inte springa i all evighet. 
 
Och jag kom nyss att tänka på en sak. Jag tror jag vet varför jag är så otroligt skoltrött, så otroligt trött på allt. Det är troligen (är inte helt hundra procent säker dock) för att jag inte har en aning om vad jag ska tänka på. Historierna är slut. Alla våldsamma, blodiga, romantiska, dödliga fantasier är som bortblåsta. Jag har försökt, men tappat intersset. Som när man spelar ett spel, till exempel Sims, man skapar familj, bygger hus och är extremt noga med allt, men när det kommer till själva spelandet tappar man suget efter kanske en timma. Om man inte är hardcore nog att fortsätta se sina simmar göra samma saker dag ut och dag in tills dess att de dör och man fortsätter med deras barn, och deras barn, och deras barn...
 
Förstår ni mitt problem? Vad ska jag som tänkare göra nu då?!

Förkylning på g...

Min näsa och bihålor känns tunga på det sätt de kan göra när man är påväg att bli fökyld samt att mitt huvud känns tungt och tomt. Som det brukar göra. Jag vaknade även upp imorse med värkande hals. Så fyller på kroppen med en massa vitaminer just nu samtidigt som jag försöker hitta motivationen för att plugga inför två prov nästa vecka, men... nej.
 
Men jag tar dagarna som de kommer och kämpar mig framåt så gott det går!
 
Jag har börjat kunna hantera verkligheten i all fall. Alltid något.
 
Även om jag är otroligt osäker på en sak som Chi är tvärsäker på. Hur hon kan vara så säker vet jag inte, men när jag pratade med henne i telefon för att uppdatera om mitt liv (hon är för tillfället nere i Västerås), så sade hon "Jamen med tanke på hur du beskriver det hela så måste du vara det!" Jag vet inte ens vad hon menar med det där. Vi kom in på ämnet teddybjörnar i alla fall. Bara som en framtida referens på det hela.
 
Jag vet inte längre. Fladdermössen tar kol på mig. Och denna påbörjade förkylning. Tack vem-det-nu-var-som-smittade-mig. Jag uppskattar denna gest jäkulst mycket. 
 
Jag lämnar er med mitt dunkande huvud och den otroliga inspirationen att rita bokstäver! Hej

Estetare? Jag?!

När jag väntade på att psykologin skulle börja idag så var jag vid mitt skåp och skrev trams på datorn. Samtidigt så lyssnade jag på musik och var helt inne i mina tankar som jag ofast är. Så kommer det fram en kille och knackar på min axel, när jag tar ut hörluren för att höra vad han har att säga, undrar han vilket program jag har. Inte går utan har. Så jag blev jätteförvirrad och trodde han menade på datorn, men så rättade han sig och undrade vilket program jag gick. "Natur" svarar jag, fortfarande förvirrad (jag var tekniskt sett fortfarande i min egna värld). "JAha jag trodde du var estetare" svarade han och gick sin väg.
 
The fuck?
 
Han störde mig bara för att försäkra sig om jag var estetare eller inte? Och hur fick han för sig att jag avr estetare? Såg jag ut som en? Hur ser man förresten ut som en estetare? Jeans, linne, kofta och mössa? För det var nämligen det jag hade på mig. Men varför?! JAG FÖRSTÅ MIG INTE PÅ MÄNNISKOR!!! Det stör mig inte. Det liksom bara... förvirrar mig.
 
Och min arm svider. Den gör inte ont, utan den svider. Jag kan knappt böja armen utan att det gör ont.

Suck för denna dag

Sitter sjuk och ensam, med rinnande näsa och känner mig otroligt irriterad över att jag måste göra skolarbete som jag skjutit upp hela veckan, smarta jag. Min arm gör ont, både i skinnet och i benet, min inspiration är lika med noll när det gäller skolarbete och jag är trött i huvudet, gränsen till huvudvärk, Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag kunnat hade jag skjutit upp hela arbetet som jag gjort ända sedan jag bestämt mig om vad jag ska göra. Om jag kunnat hade jag stoppat tiden och skrivit av mig tills jag kände skolinspirationen komma tillbaka. Om jag kunnat hade jag bara lagt mig ned och tänkt.
 
Men jag kan inte, så jag försöker få fram inspirationen, Det går långsammare och långsammare för varje sekund. Jag kan inte göra annat än att låta tankarna glida iväg till något helt annat, något som jag inte alls borde tänka på, men som jag gör i alla fall. Jag försökte avsluta det, men kom på en bra fortsättning som gjorde att jag öppnade upp dokumentet igen. Jag är en jubelidiot. Men jag orkar inte bry mig längre.
 
Jag gjorde några tvåor förbannade idag när jag sade att OS var slöseri med tid. Jag blev kallad dum, korkad och dum i huvudet för det, men jag brydde mig inte. Jag uttryckte min åsikt och lät deras aggressioner rinna av mig. De uttryckte dock sin åsikt om ormar (jag blev superlycklig när jag såg att de hade ömsat skinn och att skinnet var helt, vilket betyder att de stormtrivs). Åt detta ryckte jag också på axlarna. De hade sin negativa åsikt om ormar, jag hade mina om OS. Jag tyckte det vägde upp ganska bra, men inte dem. De fortsatte att älta hela skiten tills dess att vi slutade. Jaja. Vad väntar man sig av ett par snart artonåringar vars "känslor man sårat djupt"? Inte mycket faktiskt, inte mycket.

Min lördag i korta drag

Hej. Ja. Alltså... Erm. Ahem! Jag har bara inte varit på humör okej?! (inte den bästa ursäkten till en bortglömd blogg...?)
 
Nejmen, för att dra det hela mer seriöst så spenderade jag hela gårdagen hemma hos Matt. Det var trevligt, jag såg på när han spelade spel och sen spelade jag lite och sedan... gjorde vi liksom inte mer. Han har ju katter också, vilket jag itne visste, så direkt när jag kom innanför dörren så blev jag attackerad av tre långhåriga katter som drällde deras päls överallt. Men de var sjukligt mysiga ändå, trots att knappt efter fem minuter såg jag ut som en katt själv, det enda som fattades var öronen och svansen. 
 
Det var faktiskt trevligt och tiden flög iväg, hör och häpna. Allra fortast gick det ju när jag spelade spel, men det är ju ganska förståelig. Spelet jag spelade var det välkända spelet Amnesia; The dark descent och jag tror att jag aldrig sagt att jag hatar någon så många gånger. Jag dog två gånger, en av dem var faktiskt mitt egna fel då jag bara sade "Fuck it" och sprang rakt in i monstret och fick panik. Mitt i paniken glömde jag bort vart jag var och sprang in i en återvändsgränd och blev ihjälslagen. Andra gången så skulle jag distrahera ett monster så jag kunde gå förbi det, men missbedömde det hela och fick monstret att gå mot mig istället för från mig. Så ännu en gång sprang jag rakt in i monstret, fick panik och sprang in i en återvändsgränd och blev ihjälslagen. Båda gångerna skrek jag som den tjej jag är med Matt som skrattar bredvid mig. Han brukar inte se på när folk spelar, han spelar hellre själv, men att se mig spela var tydligen mycket underhållande, då jag blev rädd för minsta lilla monsterljud som finns överallt i spelet (jag tyckte mig höra kedjor som rasslade överallt och det ljudet kommer när ett av monstrerna går, vilket gjorde mig väldigt paranoid och slösade bort all olja Matt hade samlat ihop, eftersom han knappt använde lampan) och när jag satt fast i ett av de lättaste pusslena som finns och svor ve och förbannelse över att jag inte hittade det jag behövde. När jag sedan gav upp och tyckte att mitt stackars hjärta hade fått dunka tillräckligt mycket, så kunde jag knappt gå för att mina ben kändes som spaghetti. 
 
Därför, kära små vänner, så spelar jag inte spel. Jag blir arg om jag förlorar eller om det tar för lång tid att lösa något (har inget tålamod), jag får panik om jag blir jagad och jag tycker det är enormt roligt att se på när folk spelar för att man kan skratta åt deras misstag, berätta för dem vad de ska göra trots att man själv inte har spelat spelet och för att jag helt enkelt är en som älskar att skratta åt folk, men hatar att bli skrattad åt. Så igår blev Matt hatad, kallad för sadistjävel ett antal gånger och tusen gånger svuren åt. Min dag i korta drag.

Jag är ensam

Det är sant
 
Just nu sitter jag ensam och försöker få mig själv att göra en labrapport, vilket inte går så bra.
 
Ensam
 
I en lägenhet med två galna katter som jag ska ta hand om, varav en är en hona so är i löpen just nu och hon är jättemysig, men samtidigt livrädd för mig. What?!
 
Nää, men hemma hos syrran resten av veckan då hon är i Stockholm och behövd en akut katt/sköldpadds/växt-vakt och jag ställde upp. Så jag får nu testa på "att bo ensam"-livet!!!
 
Det går inte så bra, har fortfarande inte tagit mig tid att diska eller laga mat...

Självmordsbenägen??

Jag kände mig allmänt less på livet idag och därförförsökte mitt undermedvetna jag att ta mitt liv när jag nerför trappan. Jag gick helt normalt upp och när jag skulle gå ner så hamnade min for för långt ut på trappsteget, jag snubblade till och höll på att falla framåt, medan jag krampaktigt höll i trappräcket. Vrickade även foten mer än nödvändigt. Så nu har jag en svag pulserande smärta där i fotleden. Kul. OCh denna smärta l´kan hålla sig i ett halvår... Ännu mera kul!!
 
Och JAAAA, jag vet att det finns saker man itne ska skämta om, och självmord är en av dessa saker. Men vad skulle jag annars sagt för att förlöjliga mitt ögonblick i trappan?? Att jag försökte göra en fin kullerbytta, trots att jag egentligen inte föll framlänges?! Whatever. Jag vet saker. Ni som tar illa vid er behöver itne säga något. För jag vet. Men jag ville dela ögonblicket med mina läsare. JAg måste ju uppdatera någonting, eller hur?! Så då komemr detta inlägg! Och om du nu vill hata mig, varsågod!! Du komemr inte vara den första och defenitivt inte den sista!
 
Whatever. Ville få ut det. Så om nån vill klaga, så vet dem att jag egentligen vet vad man kan/bordeskämta om. Fast man kan ju skämta om allt. Att man borde skämta om allt är en helt annan sak däremot...

Mitt liv knallar på som vanligt!

Fick sluta tidigare idag eftersom vi inte hade någon fysik så då istället för att sluta klockan 14:10, så slutade jag 09:40 Inte så dumt!!
 
Hur som haver vill jag ha tillbaka min mac. Min gamla dator. Den som jag kudne skriva på. Jag känner att just nu om jag skulle starta ett dokument och försöka skriva, så skulle det bara bli fel. Jag skulle inte kunna tänka klart och all min motivation till att skriva försvinner. Jag vet bara inte varför! Varför går det bara med mac och inte med en vanlig PC?
 
Förstörde nyss min nagel jag har bästämt för att sluta bita på... Jag klöste sönder den, så jag kan inte säga att jag fått tillbaka vanan. Men den är svår att bryta! Jag gillar inte långa naglar. Det blir så sjukt mycket smuts under dem. Och det är svårare att göra saker som annars varit skitlätt!

Tillbringat helgen ensam!

I syrrans lägenhet! Medan de var nere i Göteborg och kollade på en konsert så tog jag hand om deras katteer och lägenheten. Gick ju faktiskt rätt bra! UTom igår när jag skulle somna då.
 
Jag vet inte vad det var.Jag kunde liksom inte bara somna utan låg vaken hur länge som helst. Jag drack en kopp kamomillte, det hjälpte inte. Jag försökte se på Supernatural tills jag blev trött, det hjälpte definitivt inte. Det hela slutade med att jag satt framför Muris dator hela natten tills jag såg att klockan var kvart över fem och tänkte, "men du! Cry spelar ju live just nu!!" Så sprang (klickade) mig dit och såg tills jag faktiskt blev så utmattad att jag höll på att somna i stolen framför datorn. Så då gick jag och lade mig och vaknaade inte förrän kvart över tio då mamma ringde och frågade om jag var redo att fara hem, vilket jag inte var. Så jag kommer hem imorgon istället.
 
Men det är liksom inte första gången det här händer, att jag inte kan sova. Det hände innan nian, då jag faktiskt gick och lade mig typ elva, men vaknade tre och kunde inte somna om förrän jag blev stentrött där vid sju, men det var skolstart den dagen, så jag kunde inte somna om. Dock åkte jag hem till San och höll på att somna där istället medan hon gjorde sig iordning, vilket medförde att hon först skulle busa lite och sminka mig och sedan när jag vaknade till så lyckades hon övertala mig till det. Mm, den dagen gick jag med smink till skolan. Usch!!
 
Andra gången kommer jag inte ihåg sådär jättemycket, men det hände fakitsk i ettan på gymnasiet komer jag ihåg. Jag kunde inte somna och jag somnade av utmattning och vaknade nån timme efteråt och skulle spendera ca fyra timmar i skolan. Jag är sååå himla glad över att jag inte har börjat skolan än!
 
Annars har man lanat the Sims 2 (har krossat så många hjärtan med min tonåring! >:D ) och Kirby Epic Yarn, som för övrigt är ett väldigt konstigt spel som jag inte kunde spela utan att tänka WTF minst trettio gånger per bana. Och bara sådär i förbifarten så tycker jag att Kirby är en förjävligt stor jerk! Just for the record :)

Jag har hittat tillbaka till mitt hjärta! <3

Jag har blivit så kär igen! Det är helt galet! Jag har inte varit så här sen jag såg dem för första gången då jag kanske avr sju/åtta år! Jag pratar såklart om Gorillaz! Om jag kunde skulle jag gifta mig med allihop, grymma allihop! Första gången jag hörde dem var när jag såg på TV som ltien och såg en av deras mystiska musikvideos. Varför den är mystisk? Tjaa, om jag bara skulle använda ord så har de en speciell stil att göra musikvideos på som man inte ser nu för tiden. Ni kan ju kolla upp dem, jag orkar inte såringa till YT för att leta upp en bra video åt er. Just nu är jag inte så serviceminded. Anledningen till att jag ens skriver detta inlägg är för att jag ska göra något medan jag lyssnar på nägra få låtar som jag måste lyssna på innan jag somnar. Men nu är jag på sista låten så då ska jag avrunda lite!
 
På måndag gäller det! Då blir det total förändring! Då blir det skolbyte! Från den ena skolan till den andra! Jag är så sjukt nervös! Tänk om det inte blir någon förändring? Tänk om det bara blir värre? Skolan är ju trots allt känd för sin klädkod. Tänk om jag blir lika ensam som förr och så sitter jag där och stirrar in i vägg på grund av besvikelsen över att det inte blir annorlunda? Tänk om jag oroar mig för mycket och stöter bort folk som jag gjorde på gamla skolan? Tänk om jag helt enkelt bara tappar all ork så blir jag en sådan där skolkare som sitter på stan och inte gör något alls? Tänk om jag blir tagen som en plugghäst? Tänk om jag blir tagen som en slarver?
 
Just nu... Vill jag bara sluta tänka och följa med strömmen.

Everything is not what it seems

Nope, håller med totalt!
 
Jag vet inte ens varför jag skriver titeln först och inlägget sen om jag inte vet vad jag ska skriva. Det kanske bara blir en massa trams och så passar inte inlägget alls till det jag har skrivit? Eller om jag känner mig så bestört över att jag har så mycket inspiration att skriva att jag inte vet vad jag ska skriva vilket gör att jag inte kan ge en rubrik till inlägget, så då sitter jag där utan inlägg och så blir det bara pannkaka av alltihop!
 
Nej, det går inte för sig! Tror jag...
 
Jag måste göra lite skolarbete nu eftersom jag ligger efter som #!"¤%¤¤/" (en svordom som inte finns ord till att stava) så. Jag springer nu och pluggar vidare. Yep. Det ska jag göra. Inget på YT hindrar mig ändå. Inget annat heller för den delen. *suck*

Sov, sov, sköna lilla vän, jag tycker om dig så!

Tänk vilken underbar rubrik det kan bli av en liten triddelutt man kan få i huvudet utan anledning!
 
Jag vet inte om ni märkt det, men just nu i denna stund så känner jag mig normal! Den Raven jag brukar vara. Den som skriver för att hon älskar det och skiter fullständigt om det bara blir ordbajs av alltihop! Den som älskar att se hur bloggen är hennes personliga blogg som hon älskar mer än allt annat! Jag har blivit jag igen och det känns underbart!!
 
Jag har inte haft den här känslan inom mig på flera veckor. Ända sedan vecka fyra faktiskt. Det är nu... Få se nu, måste tvinga igång mattehjärncellerna denna sena timma. Hmm, vecka arton nu. Fjorton veckor. Jävlar anamma. På fjorton veckor har inte jag avrit jag utan varit som en död fisk med utploppade ögo som ligger och snurrare på varsin sked. 
 
...
 
What. The. Fuck. Jag är tokig. Jag är bara för tokig. Och jag kom nyss på en miss jag gjorde som jag brukar göra. Det känns ju värt. Kul. Verkligen.
 
Jag tror förresten att min dator kan komma att bli klar snart. Äntligen. Kanske om fem veckor till. Minst, Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Vem kom ens på den där ordfrasen? Jag verkar vänta hela tiden, men får då aldrig något gott! Asch, nu drar det i rummet också, vilket betyder att jag måste stänga fönstrena helt. Kanske därför jag har blivit förkyld? Neeeejdå, det tror jag int!
 
Nu lämnar vi min fina norrländska och så sticker vi med ett bi som säger "bzz bzz" och brummar iväg på motorvägen som en pil och hoppas på ett litet trafiktroll som egentligen är en rund liten boll som studsar i skogen! Och vadå logik, vad är det?!

Det är fredag!!!!

JAG HAR LÄNGTAT DÅ EFTER DENNA DAG!!!!!!!!!
 
Datorn pep när jag skrev den där meningen, men jag har ingen aning om varför... Känns lite scary.
 
För att återgå till ämnet så är det fredag!!! För er som inte märkt det! DET. ÄR. FREDAAAAAAAAAG!!!!!! Och så vidare till annat så kommer det jag talat så flytande om inte alls hända på måndag, utan veckan därpå. För att mamma är dum helt enkelt.
 
Nae, mamma är ganska snäll ändå. Utan henne... så hade inte jag levt idag. Sorgligt men sant. <- Jag vet inte varför jag skrev det där!
 
Och om exakt 26 dagar fyller jag år!! 18 år! Känner mig taggad på det av någon anledning! Och sedan! Om 28 dagar! Så ska jag och syrran ut och festa hela dagen! Nej inte hela dagen, hela kvällen kanske. För på dagen är jag på skolan. Of course! Liksom typ daaah, vem är inte det?
 
Jag har hörlurar på mig. Sådana där stora ni vet. Så täcker öronen. Om jag kunde ta en bild på denna dator så skulle jag visa er, men det kan jag inte. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Jag hittar ingen kamerafunktion på datorn. Bara en massa bilder som inte tillhör mig. Utan de tillhör Chi, hon som äger datorn. Jag lånar den ju bara. Tills jag fått min egna. Vilket inte kommer att inträffa.
 
Oooooch tillbaka till första meningen i det förra stycket! På grund av det så har jag ont i mitt ena öra. Men jag kan inte ta av mig dem, för då väcker jag hela huset som sover. Varför inte jag sover? Tsss, jag har en plan! En lysande plan!! Känner mig som värsta Sickan ju! (kollade upp att jag stavade rätt - vilket jag gjorde (stolt)- och såg att namnet står för glädje, framgång och livslust. Ganska kul tyckte jag, fråga mig inte varför!) I alla fall, min plan är att jag är uppe sent nu, vaknar tidigt imorrn, gör något jobbigt så jag blir trött, gå och lägger mig tidigt imorrn och vaknar sedan mitt i natten för att se på Cry live om internet vill det så! Waaaaaaaa, världens bästa plan ju!!!! :D Värsta vora väl om jag nu vaknade vid tre på morgonen och så fungerar inte internet. Och så är jag jättepigg. Vad hade jag tänkt göra då? Skrika ut min frustration och gåmin väg för att komma tillbaka lagom till middag.
 
Nej, jag skulle bli alltför hungrig! Men nu blev detta ett väldigt långt inlägg om knasigheter och flum, så jag överlämnar nu eran framtid till er! Det där... lät sjuuuukt konstigt!

Jag ska ändra mig helt!!

Alltså... Rubriken låter helt fel. Men jag tänkte så här. Efter att ha blivit något irriterad på att jag endast tänker historier med så mycket blod, smärta, hat och mord som möjligt, så bestämde jag mig för att "byta om". Inga fler mordiska tankar, när ajg skriver något ska det inte endast vara mord och blod, utan lite gladare grejer med!
 
Att jag fisk denna idé var mest för att en i klassen tyckte det var svårt att leva sig in i en psykopats huvud (vis ska skriva en novell på svenskan). Så jag satt där och rodnade, för jag tyckte det var svårt att leva sig in i en glad persons huvud, eftersom det enda jag egentligen tänker på är någon som ska döda ffolk brutalt. Allt som oftast är hämnd en stor del i det hela med. Jag vet inte varför. Hämnd låter som en bra sak tydligen. Först kidnappningar, nu hämnd. Mm, så kan det gå!
 
Mmm, kom just på en sak. En gamer (ofc, vad annars?) som jag följer på YT (återigen ofc, vart annars?!) är endast fem år äldre än mig. Det betyder att han är 23 år i år nu då. Ooooch, han bor i Texas!! Och har ett rum med en massa saker, som masker från Majora's Mask och afficher med Zelda och saker från Mariospelen. Stalker? Jag?! Pff, jag gillar bara att ha koll! 
 
Han är hur som helst ganska rolig, som typ Pewds fast inte Pewds.
 
Pewds har 6 miljoner bros btw. Ganska amazing, huh? För ett halvår sedan var vi endast lite över tre miljoner. Det känns lite knas att det är så många! Det komiska är att de flesta av hans videos har bara blivit sedda av några få hundra tusen bros. Så alla ser inte hans videos, de bara följer honom. Det känns liiiite väl onödigt.
 
Aaaaahh, när jag täntke på att Pewds var svensk, så kom jag på att en skådespelare i Jurassic Park The Lost World är svensk!!!! Hur jag kunde veta det? Genom att se det på namnet? Nej, han svor nämligen på svenska!!! :D Lät lite kul när man trodde han var amerikan och allt och så hör man "Helvetes fanjävlar". Det tråkiga är väl att han var typ den första som dog. Eller nej, han var den andre som dog. Men den förste som dog i "skymundan". Alla utom en i den filmen blir uppätna och dödade bakom något. Faast, nej. Vi måste byta det där. Det går inte att man blir uppäten och sedan dödad. För det är ganska omöjligt. Dock kan man bli halvt uppäten innan man dör. Meeen, man blir det ju inte helt. Jag har aldrig hört talas om någon som blivit uppäten och sedan dödad. Har ni?

Värst vad alla mår illa nu då...?

Ja, jag är vaken nu trots att jag håller på och hämtar mig från magsjukan!

Folk följer min trend och blir sjuka, hihi!! ^^ fast jag är nästan frisk nu ändå så ja! Bara lite hungrig. Eller nej, vrålhungrig!! Åt ju bara en macka igår! To scared to eat something else....

Annars är väl läget lugnt, vaknade fyra och försökte somna om i över en timme, men gav tillslut upp och kollade på ett klipp med PBG (som för övrigt hade asdålig kvalla) lyssnade på lite musik och till sist läste lite blogginlägg så det inte ska vara så jobbigt sen när jag får igen min dator.

Men nu går jag nog ner och äter något, för håller på att svälta ihjäl just nu!! Det värsta jag vet med magsjuka är hungern som kommer efteråt. Den är olidlig!!! Isch!

Bättre idag än igår i alla fall!!

Känner mig bättre idag, bara om alla katter ville sluta gå på min mage -.- dock har jag svinigt ont i ryggen på grund av att jag legat ned så mycket. Jag sov ju bort större delen av dagen igår utom när jag skulle upp och spy :6

Jag hade en skitkonstig känsla i natt som kändes sjukt verklig! Troligen var det en illusion på grund av sjukan, men i alla fall. Det lät som om någon sade "ge mig lite plats också gumman" och kändes det som om någon lade sig ner där och kramade mig! Det kändes sjukt verklig, men när jag öppnade ögonen så var det ingen där. Men beröringen, rösten, allt var så sjukt verkligt! Jag blev nästan rädd.

Nu blev jag helt orklös och var på väg att bara stirra på mobilen. Men jag hindrade mig!! Nu ska jag försöka lyssna på en låt på YT, så vi hörs sen!! Och jag saknar min dator :(

Jag tror att det här inte var så bra...

Jag tror att mitt mellanslag håller på att gå sönder. Igår var det trögt att trycka ner, nu ngisslar det lätt och ibland reagerar det inte ens. Så måste nästan slå på tangenten för att det ska fungera. Måste nog lämna in datorn på Måndag, men vem vet, kanske inte är något giltigt fel, utan att "allt är precis som det ska". Hahahha, in my ass, säger jag då. Skit bakom spakarna kanske? 
 
Iiik, nu kommer jag snart reta upp mig själv, som för övrigt har blivit äckligt enkelt de senaste dagarna. Jag behöver bara leva mig in i en roll som ilsken och så känner jag ilskan ruse genom kroppen, att jag bara vill slå någon. Yack, hatar att det blir så, för blir så arg på oskyldiga människor som inte gjort något. Så blir som arg utan anledning och det är jobbigt väldigt psykiskt. Faktiskt. Ni som itne tror mig kan ju försöka!

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg