Greenpeace

En kvinna stod utanför universitetet igår och samlade människor för att slåss för Antarktis (eller Arktis? I dunno) för tydligen håller Shell, Statoil etc på att resa dit för att borra efter olja. Jag lät henne prata till punkt innan jag sade som det var. Att jag inte bryr mig. Att jag förlorat den gnista man har när man värderar sin omgivning, när man värderar sitt liv. Att jag inte orkar bry mig när alla kommer dö förr eller senare. Att jag inte orkar, kort sagt. Hon hoppades att jag skulle få min livsgnista tillbaka och sedan var det över. Inget "men det finns så mycket man kan leva för!", inget "så ska du inte tänka, var inte så negativ", inget... inget alls. Bara acceptans. Och detta, kära människor, gjorde mig glad.
 
Så många ifrågasätter min obryddhet. De kommer med idiotiska frågor som "men dina vänner/din familj? Bryr du dig inte om dem?". Eller den goda klassikern "Om jag försökte döda dig nu, skulle inte du bry dig då?"
 
Ett: klart jag bryr mig om dem. Det är svårt att ignorera något som varit sådan stor del av ens liv. Jag älskar familjen, jag älskar mina vänner. Jag vill att de ska må bra. Men jag skiter blanka katten om hur jag mår. De är solen i mitt solsystem. Jag slåss för att de ska må bra. Jag slåss för att höra ett skratt. Jag slåss för att se dem le och vara glad över att jag finns. Men jag slåss inte för mig. För jag orkar inte bry mig längre.
 
Två: det är en instinkt att slåss för sitt liv. Bara för att jag är neutral mot döden, behöver det inte betyda att du kan komma och sticka en kniv i magen på mig. Däremot vet jag inte om jag skulle slåss. Men det är ju klart. Bara för att jag inte bryr mig så är jag självmordsbenägen. Jag är neutral. Jag vill inte ta mitt eget liv. Men om andra vill, whatever. Who the fuck cares anyway.
 
Självklart skulle jag bry mig om de som skulle "förlora" mig. Jag skulle bry mig om mina vänner, min familj. De vänner som jag mött och de som jag inte har mött.
 
.......
 
Jag vill bara köpa en resa till Thailand just nu, men vart fan ska jag få 20000 kr ifrån fattar inte jag

Jag skulle vilja skriva något

Men jag vet inte vad.
 
Intresset för YT har kommit tillbaka. Lite smått. Intresset för universitetet sjunker däremot. Jag vill inte sitta vid skolbänken och läsa en massa skit som jag kommer glömma bort två dagar senare. Jag vill göra grejer. Jag vill vara ute på fält, jag vill jobba. Synd bara att för nästan alla jobb måste man ha ett körkort.
 
Jag vet inte ens vad jag vill göra längre. Jag vill jobba, jaha. Men vad fan ska jag jobba som? Vad i håvete kan jag jobba som? Vad vill jag för i fanken jobba som?! Jag har ingen aning. Gymnasiearbete-paniken väller upp igen som framtids-panik. Vad ska jag göra, vad vill jag göra, varför kan jag inte vara nöjd, varför kan jag inte rycka upp mig etc. etc
 
Jag pluggar ju inför ett jobb. Kanske var för tätt inpå gymnasiet? Kanske behövde ett år eller så emellan? Jag vet att jag kan hoppa av när jag vill, jag har inte precis betalat för platsen. Men jag kan ju inte sitta hemma och inte göra ett skit. Antingen är det plugg eller jobb. Och jag vill så hemskt mycket hellre jobba än plugga. Det behöver inte vara ett kvalitetsjobb så där på rak arm. En stadig inkomst så jag kan antingen betala hemma eller flytta ut till någon sketen etta/tvåa någonstans.
 
Jag vill liksom...
 
Jag vet inte.
 
Men jag vill inte sitta vid skolbänken

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg