Min lördag i korta drag

Hej. Ja. Alltså... Erm. Ahem! Jag har bara inte varit på humör okej?! (inte den bästa ursäkten till en bortglömd blogg...?)
 
Nejmen, för att dra det hela mer seriöst så spenderade jag hela gårdagen hemma hos Matt. Det var trevligt, jag såg på när han spelade spel och sen spelade jag lite och sedan... gjorde vi liksom inte mer. Han har ju katter också, vilket jag itne visste, så direkt när jag kom innanför dörren så blev jag attackerad av tre långhåriga katter som drällde deras päls överallt. Men de var sjukligt mysiga ändå, trots att knappt efter fem minuter såg jag ut som en katt själv, det enda som fattades var öronen och svansen. 
 
Det var faktiskt trevligt och tiden flög iväg, hör och häpna. Allra fortast gick det ju när jag spelade spel, men det är ju ganska förståelig. Spelet jag spelade var det välkända spelet Amnesia; The dark descent och jag tror att jag aldrig sagt att jag hatar någon så många gånger. Jag dog två gånger, en av dem var faktiskt mitt egna fel då jag bara sade "Fuck it" och sprang rakt in i monstret och fick panik. Mitt i paniken glömde jag bort vart jag var och sprang in i en återvändsgränd och blev ihjälslagen. Andra gången så skulle jag distrahera ett monster så jag kunde gå förbi det, men missbedömde det hela och fick monstret att gå mot mig istället för från mig. Så ännu en gång sprang jag rakt in i monstret, fick panik och sprang in i en återvändsgränd och blev ihjälslagen. Båda gångerna skrek jag som den tjej jag är med Matt som skrattar bredvid mig. Han brukar inte se på när folk spelar, han spelar hellre själv, men att se mig spela var tydligen mycket underhållande, då jag blev rädd för minsta lilla monsterljud som finns överallt i spelet (jag tyckte mig höra kedjor som rasslade överallt och det ljudet kommer när ett av monstrerna går, vilket gjorde mig väldigt paranoid och slösade bort all olja Matt hade samlat ihop, eftersom han knappt använde lampan) och när jag satt fast i ett av de lättaste pusslena som finns och svor ve och förbannelse över att jag inte hittade det jag behövde. När jag sedan gav upp och tyckte att mitt stackars hjärta hade fått dunka tillräckligt mycket, så kunde jag knappt gå för att mina ben kändes som spaghetti. 
 
Därför, kära små vänner, så spelar jag inte spel. Jag blir arg om jag förlorar eller om det tar för lång tid att lösa något (har inget tålamod), jag får panik om jag blir jagad och jag tycker det är enormt roligt att se på när folk spelar för att man kan skratta åt deras misstag, berätta för dem vad de ska göra trots att man själv inte har spelat spelet och för att jag helt enkelt är en som älskar att skratta åt folk, men hatar att bli skrattad åt. Så igår blev Matt hatad, kallad för sadistjävel ett antal gånger och tusen gånger svuren åt. Min dag i korta drag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg