Jag har inget kvar att ge

Jag klarar inte av verkligheten mer. Jag ser den försvinna, rinna genom mina greppande fingrar när jag försöker leva med fantasin och verkligheten sida vid sida. Jag kan inte hålla koncentrationen uppe. På nätterna tänker jag på William. På dagarna tänker jag på Curtis (och Erik). Mitt emellan dessa tillfällen kan verkligheten komma in med sina problem, men det är sällan. Och gångerna blir bara färre och färre. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att skriva av sig, det blir snarare värre. Jag får huvudvärk och ångest om jag inte skriver. Jag vet inte ens från vad det är jag flyr från!
 
Det finns inget i mitt jag borde fly från.
 
Inget som jag vet om i alla fall.
 
Jag är less på hela skiten, men jag kan inte sitta och rulla tummarna. Jag måste göra något. Jag vet bara inte vad. Vad måste jag göra för att hala in verkligheten och bygga upp en tjock mur mellan verklighet och fantasi? Bara för att jag ska kunna lära mig att se skillnad mellan dem. Bara för att skilja på mina verkliga känslor och minnen från dem jag hittar på. Bara för att kunna leva som en normal människa, som den normala människa jag var mellan 13 och 15 år. Innan jag började tänka på det här viset, innan jag började drömma mig bort.
 
Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag sitter kvar. Utan att veta hur jag ska komma ur det. Ju längre jag väntar på svar, desto mer sjunker jag djupare ner i träsket. Men jag vet inte hur jag ska få svaren! 
 
Tummarna rullas...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg