Återigen undrar jag vad jag håller på med...

Chi säger åt mig gång på gång att andas och ta det lugnt, men jag vet inte längre. Jag bara... orkar inte och kör på magkänsla. Och hoppas på det allra bästa av situationen. Men troligen kommer det bli pannkaka av alltihop. Fast det hoppas jag inte på längre. 
 
Jag vet inte längre vad jag vill. Igen. Jag... har hamnat i ett stadium där jag ser vad livet rullar fram och handlar spontat därefter. Som typ en buffé med rullband, där det är händelser istället för stekta nudlar. Allt eftersom de kommer serverade på fat så antingen tar jag emot och handlar eller försöker ignorera det hela. Mitt liv har återigen... tagit en otroligt konstig vändning. Men denna gång känns det faktiskt bättre, men om det beror på möjligheten vet jag inte. 
 
PS. Jag är otroligt ledsen om jag är hemlighetsfull, men jag kan inte abra skrika ut vissa saker till internet, utan försöker bara försiktigt skriva av mig någonstans där det alltid kommer att finnas kvar, även efter att datorn försvunnit!

Happ, bara att vänta nu då?

Ska vara på stan till klockan är sju då det är repetition inför en folkmusikkonsert på lördag och jag känner bara hur orken sviktar. Vad tänkte jag när jag anmälde mig frivilligt till det där? Jag tänkte inte alls, INTE alls. Blir att sitta på bibblan ett par timmar och göra... typ det jag skulle ha gjort om jag varit hemma? Sitta framför tumblr och kolla runt, samtidigt som jag skriver. För det är det jag fördriver min fritid med att göra. I stort sett.
 
Jag har även börjat skriva på en ny fanfiction, bara sådär. För att jag är dum och inte kan släppa saker och ting, utan måste dra runt dem som om jag vore besatt. Fast det kanske jag är? Besatt som fan.
 
Jag vet inte hur jag ska göra det här, men jag får rulla på. Typ. Kanske. Försöka i alla fall. Som mitt liv just nu. Rullar på.

Jag tycker det är ganska roande

Efter en tid, typ när jag började skriva faktiskt, så har jag börjat få svårigheter med att skriva saker och ting på svenska. Nu menar jag som typ berättelser. På bloggen och emd folk är det hur lätt som helst, eftersom det är en konversation och jag snackar svenska i vanliga fall då det inte finns ett ord jag glömt bort och bara kan på engelska. Men engelskan börjar ta över mitt liv på ett eller annat sätt och just nu är det via alla dessa fanfictions jag har i mitt huvud. Jag tycker det är ironiskt hur jag tyckt att min engelska är sämst och jag kan inte ett skit, men så helt plötsligt kan jag inte ens skriva ordentlige på svenska utan att dra in en massa konstiga engelska ord som jag inte ens visste att jag kunde, men som finns där i mitt huvud i alla fall. 
 
Plussidan är väl att jag lär mig fler engelska ord när jag skriver på grund av att jag vill formulera mig på ett sätt som jag i vanliga fall inte kan. Jag vet till exempel avd tvättmedel är på engelska nu, det visste jag inte för en vecka sedan!!

Estetare? Jag?!

När jag väntade på att psykologin skulle börja idag så var jag vid mitt skåp och skrev trams på datorn. Samtidigt så lyssnade jag på musik och var helt inne i mina tankar som jag ofast är. Så kommer det fram en kille och knackar på min axel, när jag tar ut hörluren för att höra vad han har att säga, undrar han vilket program jag har. Inte går utan har. Så jag blev jätteförvirrad och trodde han menade på datorn, men så rättade han sig och undrade vilket program jag gick. "Natur" svarar jag, fortfarande förvirrad (jag var tekniskt sett fortfarande i min egna värld). "JAha jag trodde du var estetare" svarade han och gick sin väg.
 
The fuck?
 
Han störde mig bara för att försäkra sig om jag var estetare eller inte? Och hur fick han för sig att jag avr estetare? Såg jag ut som en? Hur ser man förresten ut som en estetare? Jeans, linne, kofta och mössa? För det var nämligen det jag hade på mig. Men varför?! JAG FÖRSTÅ MIG INTE PÅ MÄNNISKOR!!! Det stör mig inte. Det liksom bara... förvirrar mig.
 
Och min arm svider. Den gör inte ont, utan den svider. Jag kan knappt böja armen utan att det gör ont.

Jag har inget kvar att ge

Jag klarar inte av verkligheten mer. Jag ser den försvinna, rinna genom mina greppande fingrar när jag försöker leva med fantasin och verkligheten sida vid sida. Jag kan inte hålla koncentrationen uppe. På nätterna tänker jag på William. På dagarna tänker jag på Curtis (och Erik). Mitt emellan dessa tillfällen kan verkligheten komma in med sina problem, men det är sällan. Och gångerna blir bara färre och färre. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det går inte att skriva av sig, det blir snarare värre. Jag får huvudvärk och ångest om jag inte skriver. Jag vet inte ens från vad det är jag flyr från!
 
Det finns inget i mitt jag borde fly från.
 
Inget som jag vet om i alla fall.
 
Jag är less på hela skiten, men jag kan inte sitta och rulla tummarna. Jag måste göra något. Jag vet bara inte vad. Vad måste jag göra för att hala in verkligheten och bygga upp en tjock mur mellan verklighet och fantasi? Bara för att jag ska kunna lära mig att se skillnad mellan dem. Bara för att skilja på mina verkliga känslor och minnen från dem jag hittar på. Bara för att kunna leva som en normal människa, som den normala människa jag var mellan 13 och 15 år. Innan jag började tänka på det här viset, innan jag började drömma mig bort.
 
Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag sitter kvar. Utan att veta hur jag ska komma ur det. Ju längre jag väntar på svar, desto mer sjunker jag djupare ner i träsket. Men jag vet inte hur jag ska få svaren! 
 
Tummarna rullas...

Suck för denna dag

Sitter sjuk och ensam, med rinnande näsa och känner mig otroligt irriterad över att jag måste göra skolarbete som jag skjutit upp hela veckan, smarta jag. Min arm gör ont, både i skinnet och i benet, min inspiration är lika med noll när det gäller skolarbete och jag är trött i huvudet, gränsen till huvudvärk, Jag vet inte vad jag ska göra. Om jag kunnat hade jag skjutit upp hela arbetet som jag gjort ända sedan jag bestämt mig om vad jag ska göra. Om jag kunnat hade jag stoppat tiden och skrivit av mig tills jag kände skolinspirationen komma tillbaka. Om jag kunnat hade jag bara lagt mig ned och tänkt.
 
Men jag kan inte, så jag försöker få fram inspirationen, Det går långsammare och långsammare för varje sekund. Jag kan inte göra annat än att låta tankarna glida iväg till något helt annat, något som jag inte alls borde tänka på, men som jag gör i alla fall. Jag försökte avsluta det, men kom på en bra fortsättning som gjorde att jag öppnade upp dokumentet igen. Jag är en jubelidiot. Men jag orkar inte bry mig längre.
 
Jag gjorde några tvåor förbannade idag när jag sade att OS var slöseri med tid. Jag blev kallad dum, korkad och dum i huvudet för det, men jag brydde mig inte. Jag uttryckte min åsikt och lät deras aggressioner rinna av mig. De uttryckte dock sin åsikt om ormar (jag blev superlycklig när jag såg att de hade ömsat skinn och att skinnet var helt, vilket betyder att de stormtrivs). Åt detta ryckte jag också på axlarna. De hade sin negativa åsikt om ormar, jag hade mina om OS. Jag tyckte det vägde upp ganska bra, men inte dem. De fortsatte att älta hela skiten tills dess att vi slutade. Jaja. Vad väntar man sig av ett par snart artonåringar vars "känslor man sårat djupt"? Inte mycket faktiskt, inte mycket.

Silly människor

Människor som döljer att jag har sårat dem eller ser sårade ut så fort jag vänder ryggen till, stör jag mig på. Människor som inte fattar att jag menar allvar förrän jag står med en kniv mot deras strupe, stör jag mig på. FOLK SOM INTE PRATAR MED MIG OM PROBLEM JAG ÄR INVOLVERAD I, STÖR JAG MIG PÅ!

Vad är det med folk?! Varför är de som smilande krokodiler när jag är i närheten, men gråter när jag tittar boft?! Varför säger de att de tänkt samma sak när jag berättar att jag inte vill umgås med dem på ett speciellt sätt längre?! Varför fortsätter de att plåga sig själva genom att vara i min närhet?! Varför kan de inte bara se sanningen i vitögat och sluta upp med att bete sig som barnrumpor?!

Jag hatar det. Jag hatar att folk tror att livet är något jäkla skådespel där det ska vara drama ut och in så fort jag är med, men att allvaret kopplas in så fort jag tittar åt ett annat håll. Kan folk inte bara vara ärliga mot mig?!

JA, JAG ÄR SUR JUST NU FÖR ATT JAG GLÖMDE MIN DATOR I MI'S BIL OCH JAG HAR VÄRLDENS INSPIRATION MEN KAN INTE SKRIVA AV MIG FML!!!!!!!!!!!

Varför just jag?!

Jag vet verkligen inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Jag bad aldrig om det här. Jag har inte gjort något taskigt eller så, så vitt jag vet. Jag har visseligen tänkt men... jag har inte gjort något. SÅ VARFÖR BLIR JAG BESTRAFFAD PÅ DETTA VIS?!
 
Jag vet inte vad han vill mig, men om man ska tro på Em så blir han tydligen mitt problem nu ;_; Sounds promising, don't you think? Kul. Jag känner verkligen hur jag har tålamod för det här. Och mitt sinne mår ju betydlige bättre av att få en till person att tänka på.
 
Jag har liksom givit signaler, men jag tror inte han kan läsa dem så bra. Jag.. vill helt plötsligt inte ha Religion imorgon. Jag vill inte ha religion över huvudtaget.
 
F.
 
My.
 
Life.
 
Help me please!!!!!!!!!

Jag har verkligen inget tålamod just nu!!

Min skoldator har troligen fått ett virus av något slag och jag försökte maila viktiga dokument och bilder, men Chrome chrashar varje gång. Jag vet inte om jag vågar föra över dem på ett USB-minne och därmed kanske överför viruset också. Jag har på något viss fått ett "Back-Up"-program, men ignorerade det då jag var tvungen att köpa det för att göra back-up på alla mina filer. Fick typ tusen mail om att "Något kanske händer med datorn och du förlorar alla dina filer", så just nu är det programmet anklagat för att min dator fuckat upp sig.
 
Och till råga på allt så började en kille jag knappt vet namnet på prata med mig på FB (vi går i samma religionsklass och han går tydligen i Em's klass med vilket gjorde att han bad henne hälsa till mig av något udda anledning och sedan skickade han vänförfrågan till mig på FB). Jag har inget tålamod för killar jag inte känner, speciellt inte om de är benägna om att prata med mig. Jag har religion imorgon. Fuck. Han kommer troligen försöka prata med mig då. Fuck.
 
Såklart kan det bara vara jag som är otroligt dum och tror något. Han kanske inte alls kommer prata med mig eller han kanske bara pratar med mig för att vi båda känner Em? Jag hoppas på det bästa folks...
 
Jag kallade honom Fiend också i chatten, men jag tror inte att han vet att jag menade fiend och inte friend. Det är ju liksom bara en bokstav som man lätt kan missa. Men det gjorde jag inte, även om jag gjorde ett stavfel i samma mening som inte alls har med saken att göra.
 
Bara för er som inte vet: Fiend är engelska för många negativa ord, min favorit (jag trodde faktiskt att det bara betydde "gammal fiende", vilket inte alls var fallet) är översättningen till "slav".
 
Det där gjorde precis min kväll, så om ni ursäktar så ska jag gå och laga mig lite middag!

♥Pendulum♥

Min första spellista med Pendulum, gud så länge sedan!!!♥ Det bästa (eller det värsta) är att jag fortfarande kan sjunga med låtarna, trots att det var så länge sedan! Ååh, jag har glömt hut mycket jag älskade de här låtarna, jag blir nästan tårögd :')
 
Nej, jag har inte börjat dissa Creature Feature, jag kan bara inte koncentrera mig tillräckligt bra när jag lyssnar på deras musik bara. Pendulum är och förblir den bästa musiken att plugga till, punkt slut!♥♥

Let's do this shet!!

Har bestämt mig, nu jädrar!! Jag ska vara uppe hela natten och plugga! Får se hur bra det går! Vill ha kaffe men det finns två problem: 1. Jag har ingen aning om hur man kokar kaffe 2. Jag har ingen mjölk Fuck this shet. Jag äter godis istället. Och försöker förtvivlat hålla mig vaken när jag blir trött. Får se hur länge det håller. Wish me luck friends!

Ensam i lägenhet nudå!

Ensam
 
Forever alone
 
With my music!
 
And my computer of course!
 
I just love the silence right now. Let me enjoy it a little mor before I do some homework!

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg