Such a disgrace

Such Horrible Things by Creature Feature. Såklart.

Kan inte sova. Så jag liksom... Gör det jag skulle ha gjort annars. Skriva. Fast på bloggen. Istället för Tumblr. Som för övrigt är slut för tillfället. Satan så tomt mitt liv är just nu.

Jag har gjort så mycket sedan senast. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har sett Euskefeurat live för andra gången. Jag har börjat spela Mass Effect på grund av Muris. Är på andra spelet nu. Snart tredje. Tekniskt sett har jag redan vunnit ut andra, har bara ett DLC kvar. Småsaker ni vet. Sedan börjar allvaret. Typ.

Men mer än det? Något annat livsvändande? Studieavbrott kanske? Det är inte så många som läser den här bloggen. Som läser någonting jag skriver för den delen. De som gör det, pratar jag med. Typ.

Jag vet inte vad jag vill. Som vanligt. Som en sen förvarning kan jag tala om att detta kommer troligen vara väldigt rörigt inlägg. Men...

Jag har försökt söka jobb. Men jag har ju liksom inte de behörigheter som krävs. Och för att få dessa behörigheter behöver jag ett jobb. Moment 22. Suck. Varför kan inte mitt liv vara some typ Mi's. Det är inte perfekt. Men jag skulle älska att inte vara arbetslös. Hon är ju aldrig det. 

Min framtid är svart. Jag kanske ska satsa på YouTube. Har ju fungerat för alla andra. Typ.

Jag orkar inte.

Everything I touch only dies (Let Her Go by Passenger)


Hoppar över pluggandet för att skriva av mig lite

Just nu lever vi i en värld där kvinnor, "non-straights" så att säga, de som är något annat är kristna och katoliker, och råkar vara född med "fel" hudfärg, får veta att de lever.
 
Rasism, sexism, xenofobi, homofobi (plus "fobi" för alla andra sexualiteter), transfobi etc. etc. verkar vara något man måste va för att ta sig någonstans i denna värld. För att man ska bli något, måste man trycka ner andra. Göra dem till sin egna tro.
 
Tumblr är en fin sida, det är den. Men precis som alla andra sociala medier finns det en mörk baksida.
 Medan värledn rasar utanför dörren, gömmer sig Tumblrbloggare och använder sig av "omvänd psykologi" (i brist på annat uttryck): heterofobi, manshat (extrem), "omvänd rasism", cisfobi....
 
De hatar allt resten av världen älskar. "The special snowflake". När man börjar använda Tumblr, möts man allt som oftast med kärlek. Kramar till transmänniskor och de som inte är straight; hyllandet av kvinnor som gör något stort för världen; "racebending" av karaktärer och serier med vakra "ickevita" människor. Det är fint. Man möts av annat än klåpord eller fördomar. Man trivs. Tills man möts av det jag skrev ovanför. Det omvända hatet. Motsatsen. "If I get a cis straight boy, I'm gonna throw him out", "All men are pigs/should die", "White people are disgusting"
 
De har en poäng med allt detta. Jag säger inte att de har rätt, men det faktum är att det mesta våldet och hatet i historien kommer från vita människor. Alltsom oftast är det kvinnor som blir förtrycka av män. Det är oftast straights som hatar "non-straights". Om man kollar på mönstret, ser man att deras hat verkar logisk. Lite i alla fall. Man kan förstå den. Efter all dessa tusentals år, så borde måttet vara rågat. Men det är ingen giltig anledning.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som inte behövt beskymra mig om mitt kön. Det enda sexistiska jag har varit med om i mitt liv (som jag kan komma ihåg) var när en kille frågade om jag var en tiger i sängen för att trycket på min tröja var en tiger. Jag gick i åttan då. Efter det, har sexism varit något jag läst om i nyehterna, på nätet, känt en skuggning av, men inte varit i direkt kontakt med. Annat hade det varit om jag jobbat. Med högsta trolighet. Jag har aldrig blivit förnedrad på stan av män. Jag har aldrig märkt att någon läskig typ kollat in mig. Jag har aldrig upplevt det obehag som uppstår på grund av sexism. Jag tror inte Sverige är ett sådant land där kvinnor känenr av sexismen lika starkt som andra länder. Den finns, självklart, men kanske lite mer i skuggorna? Gömd under ytan, sopad under mattan. Feminister har fått vad de vill ha. Tydligen.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som blev orolig av vad mina kompisar skulle tycka när jag kom ut som bisexuell. Som inte kunde göra det ansikte mot ansikte, utan via MSN. Responsen var god, så länge jag inte kollade på dem när vi bytte om i omklädningsrummet. Nejdå, såklart inte. Varför skulle jag göra det. Svaret som jag skulle ha gett nu skulle troligen va "ni är ju alla straight, så varför ens försöka". Som pansexuell, eller bi/poly, får man oftast höra att man ska välja sida. Antingen är man straight eller gay. Svart eller vitt. Gråskalan däremellan, den finns inte. Och gud förbjude dig om du är asexuell. Fi fan. Hur kan man inte käna sexuell attraktion, vad ä det för jäkla påhitt. Men nope, du får ändå inte ha sex. Heh. Sexuell läggning är något jag kan prata och diskutera om i evigheter, tacka Tumblr för det. Men nej. Jag har inte tid idag.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som upplever rasism dagligen. Jag själv är smygrasist, även om jag skäms förbannat mycket över det. Jag gör något åt det dock. Så en pluspoäng åt alla dessa minus, kanske? Jag vet inte om det finns någon skala på hur mycket eller lite smygrasist man är, men jag antar att man antingen är medveten om den eller så är man inte medveten om den. "Jag är inte rasist, men..." Ugh. Finns för mycket skit just nu. Ferguson. Sidney. Mexiko. Östeuropa. Afrika. Världen. Planet Earth. Hmh. För mycket. För stort. Kan inte tänka på det. Alldeles för verkligt just nu för att kunna hantera det.
 
Jag är en 19-årig pansexuell tjej som inte direkt vet vart livet är på väg. Som inte kan hantera verkligheten. Som inte kan fortsätta fly, då återvändsgränden är inom synhåll. Som inte vet vad hon ska göra för att göra världen bättre. Som inte vet... något alls.
 
Jag försöker slåss, men spektrat är för stort. Jag vill att folk ska må bra, att rasism ska finnas i skuggorna, knappt närkas av, att feminister ska kunna sätta sig ner och andas för att det äntligen har blivit jämställt, att muslimer och judar och samer, och allt annat folk ska kunna gå omkring på gatan utan att folk tvärvänder eller går över på andra sidan vägen.
 
Jag vill att kampen ska ta slut.
 
Jag orkar inte mer
 
För varje sekund som går, kommer döden närmare. Jag har inte tid med sånt här. Ingen borde ha tid med sånt här. Förr trodde jag att liv var tvunget att finnas om död skulle spridas. Men jag hade tydligen fel. För jag ser bara död överallt

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg