Jag orkar inte mer

Jag är så sjukligt less på allt så det är ju inte sant. Jag orkar inte skolan längre, inte flöjten (skolkar så ofta jag kan från den då jag känner att energin faller bara jag tänker på att möta lärarvikarien), inte ens kompisar orkar jag längre. En incident som jag inte får nämna, eller inte ens skulle nämna om jag så fick, får mig att tappa fotfästet totalt och fundera på hur folk kan förändras så mycket, hur de tänker nu jämfört med då. 
 
Idag kommer även Chi hem. Jag har saknat henne så sjukligt mycket och är så sjukligt less på livet i Norrland så jag har börjat leva mig bort igen. Den här gången riktigt jäkla långt bort så jag sitter och funderar på varför det inte är verklighet.
 
Tankarna, verkligheten, längtan att få prata ut om vad fasiken som helst utan missförstånd, prata ut om den idiotiska besattheten jag inte kan slippa undan, känslorna, tankarna igen, musiken....
 
Det är så mycket som pågår just nu så jag försöker dela upp det i olika delar, men det går inte så bra. Jag har aldrig varit den som kunnat sortera riktigt bra, så det kom inte som en överraskning. Men jag försöker i alla fall. Det kanske är tillräckligt?
 
Imorgon är det nationella prov i Svenska 3 i fyra timmar. Vi ska skriva ett PM (p-någonting memoria tror jag det var), där vi ska vara helt objektiva naturligtvis. Vilket jag har, enligt min svenskalärare, svårigheter för. Jag läser texterna om och om igen, men jag ser inte det personliga i det hela. Jag skriver inte "jag tycker" eller "jag tror" eller något som har med "mig" eller "jag" att göra. "Författaren skriver", "författaren menar" etc är sådana fraser jag använder mig av, men trots det är det inte tillräckligt. Hon ser något som inte jag ser, vad nu det kan vara. Jag ska i alla fall "akta mig från att skriva personligt på Nationella, för annars blir det lite pinsamt". Ja, jag citerade min lärare där.
 
Jag vet inte längre varför jag inte orkar. Jag vet inte varför jag har slutat bry mig. Jag skiter i allt som jag har stått framför och bakom. Jag bryr mig inte längre om vad som kan hända, utan mer om vad som inte kan hända. Jag bryr mig inte om det som hänt, utan låter det falla i glömska som vatten rinner av tyg utan att absorberas. Jag... har fastnat igen. I livet, i tankarna, i känslorna och framför allt musiken. Jag sitter och funderar varför jag har två olika bloggar när jag känner mig som samma person och inte kan skilja på när jag ska skriva som Raven eller som Ewee. Ibland känner jag att de är två helt skilda personligheter, de tänker på olika sätt osv. Andra dagar känenr jag som nu, det är ingen skillnad mellan dem.
 
Vad händer med mig? Går jag genom någon sorts kris? Vad gör jag med mitt liv? Vad kan jag göra för att leva tillbaka som jag gjorde när jag hade full koll på minnen, tankar, och framtid?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg