Snart klar med skiten!!

Så nöjd! Så glad! Kort vecka idag!
 
Inte "idag", "vecka" din idiot.
 
Kan vi bara ge ut ett jubel till folk som förgyller mina dagar så jag slipper vara förbannad och ledsen 24/7? Tack!
 
Ibland har det gått så långt att jag suttit i sängen, gråtit och velat ha en kram, men antingen inte kunnat få någon, eller inte fått en ordentlig som håller ihop mig. Jag vet inte ens om jag vill ha en kram. Jag vill det, men samtidigt inte. Så jag gjorde en nödlösning som fungerar otroligt bra.
 
Ni vet att jag med min "dorkyness" (låter bättre än "töntighet, helt ärligt) inte kan sova ordentligt om jag vet att min CF-tröja är tvättad. Så jag brukar ju alltid krama den som en snuttefilt, om man ska använda den jämföringen. Men avsaknaden att krama någon blev för stark i lördags (en riktig jäkla skit dag, en "gråtdag" kort sagt) så på kvällen tog jag tröjan och använde den som ett slags örngott till min dunkudde. Efter det bäddade jag ner mig och kramade kudden, vilket kändes ungefär som att krama en varelse (den behöver ju inte vara mänsklig ju). Det fick mig att må bättre, tro det eller ej. Så på söndagen kände jag mig åtminstonde lite bättre till mods, men stängde in mig på rummet och pluggade matte större delen av dagen istället för att vara ute och "göra något vettigt"
 
Also, jag har fått tillbaka känslan att jag ogillar familjen otroligt mycket.
 
Så jag ska göra något åt det idag och gå och söka hjälp. Eller mer bara en kontaktperson jag kan prata med. För man kan inte prata om familjen med familjen, utan att riskera en massa skit. Och vissa i min omgivning vill jag inte delge mina problem. Så jag behöver någon med "tystnadsplikt", någon som jag vet inte kan föra det vidare till familjen, kompisar, lärare, katter, hundar osv. Eller jo, djur får gärna veta allt om det hela. Det sorgliga med det hela är väl att jag litar mer på djur, oavsett vilket, än jag litar på människor och mänskligheten i allmänhet.
 
Hur kan man gå från att skriva som Raven till att skriva som Ewee, för att sedan skriva som mig själv som inte existerar på internet?!

Första skoldagen och vill redan hem

Jag är trött och less på allt. Jag har inte orkat någonting hela lovet, men nu när allvaret börjar igen... jag är inte redo för det, kort sagt.
 
Åh andra sodan har Strumpan fått sina kattungar, fem stycken. Så nu har vi tio katter totalt. Och fler är på väg, då även Tiger är gravid. Vad gör vi med våra katter?!
 
Åh ena sidan gick jag in på Tumblr och såg att jag fått ett meddelande. Från vem? Från ingen mindre än M. Ziliak angående en "fråga" jag skrev (jag skrev typ "Thank you for existing" eller nåt sånt). Hon skrev "I am an ancient god. My existence is based solely on people like you believing in me. Thank you for believing in me so I may continue to make comics and humorously complain goth problems.
 
Hihihihihihi, det gjorde min dag så mycket bättre!
 
Det bästa var väl att det inte var ett svar på frågan, utan ett "fan-mail" som man kan skicka på Tumblr. 
 
fdnsköagad
 
hon gillade även en bild jag lagt upp på hennes comics, hihihihi!!
 
Hur kan det gå från en av årets sämsta dagar till en av de bästa bara på grund av ett meddelande?! Ord kan göra så stor skillnad på humöret

Inleder lovet med YT

Och har hunnit ikapp allt som har med Cry att göra (i alla fall det jag känner att jag orkar se på utan att tappa intresset alltför fort :c ) och håller just nu på med Minx Corpse Party. Jag avskyr att det är så mycket jag vill se på efter en lång jäkla paus...
 
Och flera personer verkar tro att jag är helt jäkla efterbliven av någon anledning?
 
En massa tjafs och en massa skrik idag, men använt YT istället för Spotify för att slippa undan.
 
Var ute på promenad i morse också, endast i korta shorts och min CF-tröja, vilket var otroligt skönt! Sommaren är på väg and I like it!! (även om det var världens snöstorm i tisdags....)
 
Snart fyller jag år också och har samma... jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. "Vuxenångest"? "Vill inte bli vuxen"-känsla? "Vill inte ta ansvar"-flykt? Samma känsla som jag hade när jag skulle bli sjutton; Jag vill inte bli äldre. Men jag kan inte bli yngre heller. Inte för att jag tror att jag skulle gilla det.
 
Kan se saker från den ljusa sidan kom jag på nu. Desto äldre jag blir, behöver inte betyda att jag får mer ansvar att ta hand om. Desto äldre jag blir behöver inte betyda att jag inte kan tänka på samma sätt som förrut.

NP avklarat

Nu ska jag bara vänta på bussen hem sedan ska jag... vadå?
 
Jag vet inte vad jag ska göra av dagen. Kändes som om jag visste det i morse, men glömt det under de två och en halvtimmed et tog att skriva PM:et så objektivt som möjligt (om jag får tillbaka det med ett "Du skrev för personligt PM" så kommer jag ge den där läraren en bitch-slap. Och jag brukar inte slåss, så det säger nog ett och annat)
 
Jag är hungrig, lever på den tunna tråden återigen och börjar känna mig rädd när jag går över bron för att ta mig hem. En bro över en älv med iskallt vatten året om, även på sommaren. Liksom... jag får bara den där känslan varje gång jag går över bron och sneglar ner mot vattnet "Vad hände om jag bara hoppar ner? Kommer jag klara mig? Eller drunknar jag? Vad kommer hända med min kropp? Hur kommer det kännas?"
 
Jag är inte självmordsbenägen. Jag vill inte ta livet av mig, men jag skulle inte reagera så mycket om slutet kom fortare än jag anat. Jag har liksom accepterat att vi alla kommer försvinna en dag förr eller senare.
 
*blixtnedslag*
 
Kanske därför jag inte orkar bry mig? För att jag vet att slutet kommer förr eller senare, så det spelar ingen roll hur jag lever den tid som finns kvar? Allt kommer ändå att gå till spillo när jag dör. Men vad kommer folket minnas om mig? En lat jävel som inte ens orkade anstränga sig ordentligt i skolan? Sådant kommer jag inte veta i min grav. Eller säng. Eller luft. Vart nu jag kommer ta vägen när jag dör?
 
Jag evt inte, jag blev bara tvärdjup och tänkande bara sådär helt plötsligt. Jag orkar inte med det just nu. Så jag ska gå till bussen nu. OCh tänka hemma istället för på skolan.
 
Ett prov avklarat, några tiotal till ~

Jag orkar inte mer

Jag är så sjukligt less på allt så det är ju inte sant. Jag orkar inte skolan längre, inte flöjten (skolkar så ofta jag kan från den då jag känner att energin faller bara jag tänker på att möta lärarvikarien), inte ens kompisar orkar jag längre. En incident som jag inte får nämna, eller inte ens skulle nämna om jag så fick, får mig att tappa fotfästet totalt och fundera på hur folk kan förändras så mycket, hur de tänker nu jämfört med då. 
 
Idag kommer även Chi hem. Jag har saknat henne så sjukligt mycket och är så sjukligt less på livet i Norrland så jag har börjat leva mig bort igen. Den här gången riktigt jäkla långt bort så jag sitter och funderar på varför det inte är verklighet.
 
Tankarna, verkligheten, längtan att få prata ut om vad fasiken som helst utan missförstånd, prata ut om den idiotiska besattheten jag inte kan slippa undan, känslorna, tankarna igen, musiken....
 
Det är så mycket som pågår just nu så jag försöker dela upp det i olika delar, men det går inte så bra. Jag har aldrig varit den som kunnat sortera riktigt bra, så det kom inte som en överraskning. Men jag försöker i alla fall. Det kanske är tillräckligt?
 
Imorgon är det nationella prov i Svenska 3 i fyra timmar. Vi ska skriva ett PM (p-någonting memoria tror jag det var), där vi ska vara helt objektiva naturligtvis. Vilket jag har, enligt min svenskalärare, svårigheter för. Jag läser texterna om och om igen, men jag ser inte det personliga i det hela. Jag skriver inte "jag tycker" eller "jag tror" eller något som har med "mig" eller "jag" att göra. "Författaren skriver", "författaren menar" etc är sådana fraser jag använder mig av, men trots det är det inte tillräckligt. Hon ser något som inte jag ser, vad nu det kan vara. Jag ska i alla fall "akta mig från att skriva personligt på Nationella, för annars blir det lite pinsamt". Ja, jag citerade min lärare där.
 
Jag vet inte längre varför jag inte orkar. Jag vet inte varför jag har slutat bry mig. Jag skiter i allt som jag har stått framför och bakom. Jag bryr mig inte längre om vad som kan hända, utan mer om vad som inte kan hända. Jag bryr mig inte om det som hänt, utan låter det falla i glömska som vatten rinner av tyg utan att absorberas. Jag... har fastnat igen. I livet, i tankarna, i känslorna och framför allt musiken. Jag sitter och funderar varför jag har två olika bloggar när jag känner mig som samma person och inte kan skilja på när jag ska skriva som Raven eller som Ewee. Ibland känner jag att de är två helt skilda personligheter, de tänker på olika sätt osv. Andra dagar känenr jag som nu, det är ingen skillnad mellan dem.
 
Vad händer med mig? Går jag genom någon sorts kris? Vad gör jag med mitt liv? Vad kan jag göra för att leva tillbaka som jag gjorde när jag hade full koll på minnen, tankar, och framtid?

Tråk på Mässan

Har svintråkigt sådär sista timmeb på mässan här i Skellefte.

Jag saknar mina böcker

Jag saknar min systeryster Chi

För första gången på typ alltid saknar jag systersonen Joe

Jag skulle tråka ihjäl om jag inte hade musiken att lyssna på

Memira (ögonlaserkliniken ni vet) har sin monter mittemot oss och en av deras affisher stirrar obehagligt på mig



Ugh, det där leendet. Bilden i sig. Och hur jag än sitter följer han mig med blicken...



Det blir nästan lite som hur folk reagerar till den här bilden. Hur kan jag vara så tvärtemot?? Varför känner jag obehag och behag när man inte borde göra det?? Vad är felet med mig??

Jag vill hem...

Jag vill ha lov/helg 24/7...

Jag vill... så jäkla mycket. Fu för vuxet ansvar....

JAG ÄR KLAR MED GYMNASIEARBETET!!!!!!!!!

LÄTTNADEN
 
EFTER ALLA DESSA MÅNADER
 
EFTER ALL ÅNGEST
 
EFTER ALLA DESSA VAKNA NÄTTER DÅ JAG BARA VELAT UPPFYLLA "BURIED ALIVE" AV CREATURE FEATURE
 
JAG ÄR SÅ JÄKLA NÖJD MED MIG SJÄLV
 
SÅ UNDERBART LYCKLIG
 
JAG SLIPPER DET
 
YES
 
THANK YOU!!!!!!
 
DONE
 
I AM SO FREAKING DONE
 
NU SPRINGER JAG OCH SER PÅ YT SOM BELÖNING EFTERSOM JAG INTE VARIT DÄR PÅ ÖVER EN VECKA NU
 
KANSKE MER
 
I ALLA FALL, TACK FÖR MIG, LEVERPASTEJ!!!!!!!

Skavsår

Jag har fått två nya skavsår på mina hälar, där de gamla jag fick för nån vecka sedan knappt läkt. Jag har bytt skor, men av någon anledning skaver det i alla fall, trots att det inte finns något vasst eller utstickande som kan ge skavsår. Det bara... skaver och händer. Så nu är mina skor blodiga också... Och jag har inga skavsårsplåster med mig... jag fick skavsåren idag, imorse när jag gick till bussen...
 
Jag hatar skolan. Kan det inte avra slut nu?! Bara så där?! Jag får mina betyg nu och så skiter jag i alltihop och bara lägger mig ner i sängen och gråter. 
 
Nu fick jag huvudvärk på det hela också.
 
Skavsår, deprimerad, huvudvärk, tankar, fantasier och orkeslös...
 
När ska allt detta få ett slut? När ska jag bli den gamla person som jag avr när jag avr sexton?! Jag avr mycket ordentligare då och itne som nu. Jag hade medelhöga betyg och jag trodde jag hade en framtid. Nu har jag låga betyg, är orkeslös och har sett min framtid som veterinär flyga bort ur synfältet för evigheter sedan. När gick det neråt? När slutade jag bry mig? När orkade jag inte mer? När började jag få känslan av att jag inte ens orkar vara med familjen utan att höra på musik i bakgrunden för en snababre flykt ifall det kommer bli bråk? När började jag få känslan av att familjen slits isär ju mer vi umgås?
 
Jag vet ingenting längre... och ju mer jag frågar, desto mer inser jag att jag inte vet.

1:a april

Jag har hitills varit med om två skämt: Pro medlemsskap på Tumblr (man får en supertjusig hatt på sin profilbild!) och thoughtArt på dA (man kan söka efter "art" (glömt svenska ordet, f'låt! :c ) med sina tankar)
 
Att luras på 1:a april har alltid varit ett mysterium för mig. Varför ska man göra det? Vad är logiken? När började man med det?!
 
Ett mysterium jag inte kommer orka att lösa för tillfället. 
 
Jag har förövrigt brutit tre naglar och nu känns det jättekonstigt när jag skriver på datorn och mina fingrar med brutna naglar ser jättekonstiga ut då jag har haft hur långa som helst sedan två och en halv månad tillbaka ~

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg