Min fot är blå!!!

För nån vecka sen så fick jag ett utbrott på en barnvagn här hemma (skulle "hjälpa till" att rensa upp på gården och kände mig irriterad över att jag var ensam där ute, så skulle sparka upp bromsen på den. Det visade sig att det var mycket dumt gjort). Så då fick jag ett litet sår och ett blåmärke som var precis på det ställe där skon skulle klämma som mest. Och nu typ två veckor senare ser det ut som om jag har tappat en tegelsten på foten, för blåmärket verkar ha spridit sig :( Det gör inte ont, men det ser oehagligt ut >.<





(Foten ser jättekonstig ut och blåmärket syns inte, men det är ungefär inom det markerade området!)

Folket driver mig till vansinne!!!!!!

Hur jag än försöker, vad jag än gör, så är folket snäsiga och irriterade mot mig. Om de alltid är så vet jag inte, för ibland är de trevliga. Och troligen är det inte bara mot mig de är så, men jag har lätt att ta åt mig och göra en större grej av det än vad det egentligen är. Och det kanske är jag som gör dem så när jag sitter framför surfplattan och slösar bort hela dagarna. Men vad ska jag göra när det är kallt och regnigt ute? Dessutom så sitter de bara framför sina mobiler och "Candy Crush", ett förbaskat idiotiskt spel som är precis som "Bejeweled" bara det att det är godis istället för juveler. Så vad är det för skillnad egentligen?

Men hur som haver börjar jag tröttna på det hela. Jag längtar tills jag kan flytta hemifrån så jag har ett eget liv och kan stå på egna ben så jag kan ta vara på det vuxenliv som väntar på mig. Livet kanske inte blir så enkelt, jag måste betala för mig, ingen tvättar åt mig, lagar mat eller städar, men allt detta har jag gjort undr större delen av min uppväxt. Städning klarar jag hur lättsom helst, diskning började jag med när jag var nio och matlagning har jag kunnat sedan jag var åtta. Lite mer avancerade saker än att steka något eller koka potatis/pasta kan man alltid kolla upp i en kokbok. För trots allt fick jag en när jag blev femton. Så helt efterbliven kommer jag inte att vara.

Och jag stör mig så sjuukt mycket på folk som ska konfrontera mig hela tiden. Vad har de för rätt att göra det? Så vida jag inte gör något korkat som att skrika skällsord efter folk eller något olagligt etc, så tycker jag att folk ska sluta anta en massa och fråga ut mig om vad jag menar, om jag pratar om dem eller inte. De kommer hur som haver aldrig förstå vad jag menar och om de gör det så kommer de att ignorera det. Allt detta stör mig. Och det kommer störa mig så länge jag lever och har bloggarna. Vilket också stör mig. Jag stör mig på allt. Kanske för att må bättre eller av någon annan anledning.

Hur som haver (satan vad många gånger jag använder den frasen! Nästan lika många gånger som jag använder ordet "sjukt" och "satan") så vill jag till kompisarna fem mil bort bara för att vara där. Kanske inte ens vara där hos dem, utan bara för att gå runt i samhället och titta på ställen där jag upplevt saker. Jag gick ju trots allt skola där i tre och ett halvt år ca. Tre fina år, helt bortkastade för att man skulle bråka med en kompis i gänget om en skitgrej. Tydligen hade hon stört sig på mig hur länge som helst, men hade ändå mottagit mig till deras lilla grupp i sjuan. Jag kan inte riktigt titta på henne utan att tänka på allt det där. Om jag inte hade pratat med Li om det hela hade jag nog inte varit kompis med någon av dem. Fast det förstås så påstod mästan alla av dem att jag ljög, så det kändes ju nice. Kul. Fina kompisar man har. Och så undrar folk varför jag inte är så sällskaplig av mig.

Sorry, är bara väldigt, väldigt bitter just nu.

Jag känner mig dum -.-

För nån liten dag sedan, typ i tisdags, så kände jag den där jobbiga insikten komma. Eller ja, jag har ju bara känt den en gång, men då bestämde jag mig för att den är jobbig. Så whatever! I alla fall så kom jahg på en sak efter ett gammalt ordspråk: "Du vet inte vad du har förrän det är borta". Det var faktiskt först då som jag insåg hur sant det där ordspråket är!

I vintras, januari tror jag det var, så förlorade jag någon som betydde sjukt mycket mer än jag trott. Nej, det var ingen som dog, vi bara bröt upp kontakten utan att jag lade så stor vikt på det förrän senare. Fast det är ju nästan samma sak, bara inte lika dramatiskt.

I alla fall igen så kom jag inte på det förrän i tisdags, hur mycket han nu betydde för mig. Att jag mot alla odds hade blivit kär i honom och sedan hur allt bara tog slut. Och det slog mig i tisdags då det hela redan var försent -.- Så nu sitter jag här och funderar på hur det skulle ha varit om jag agerat annorlunda, men även vad jag gjorde som övervägande förstörde hela relationen mellan oss. Jag kan inte göra mycket mer än att tänka på det hela nu i efterhand, men nu är det hela försent att ordna upp saker och ting. Typiskt mig att komma på saker när det redan är försent och täönka igenom vad jag kunde ha gjortt istället -.-

Livet går vidare, men inte tankarna. Det där var nog det fulaste jag skrivit någonsin på bloggen näst efter inlägget jag skrev och sedan raderade eftersom det var så pinsamt >.<

Första dan på sommarlovet!!!

Och det regnar! Det ska vara soligt och varmt, men istället är det regnigt och kallt :( Så jag har svintråkigt >.< Tiden segar sig fram!!!

Och detta är mitt sista sommarlov! :o Ever! Jag tar ju studenten nästa år! Och efter det kanske jag ska plugga om jag känner för det. Så då har jag tekniskt sett inget sommarlov! Jag måste skaffa mig ett jobb :( Mennvad ska jag jobba med? Vad KAN jag jobba med? Jag är ju rätt begränsad med tanke på att jag bor tre mil ifrån stan där "de stora jobben" finns. Och så måste jag betala för att åka in :( Livet blirsvårt när man blir vuxen!!

Nu är glada skolan slut, slut, slut!

Hahaaaa, bara två dagar kvar!! Två dagar!!!!!! Awesome!!!!!

Och då kommer jag bara skriva, dega, lyssna på musik och fara runt över halva Norrland!

Angående sommarlov kom jag att tänka på en konversation jag hade med Sofia (länk till höger längst ner... hoppas jag) som vi hade i vintras när jag var hemma hos Mormor och morfar. Vi pratade om staden hon bodde i (ni tror ju att jag säger det! Ni får lista ut det själva precis som jag fick ;P) och så helt plötslit så sade vi at jag kunde komma dit och vara där hos henne. Dock var jag lite skämtsam på min sida, men man vet aldrig. Hon kanske menade allvar! Och jag med!! We will never know...

Nää, ska upp tidigt imorrn och raka benen, för trots att jag inte gillar klassen (skolan) vill jag inte ha fina trollben när jag kommer dit. Typ. Fast troll är ju riktigt söta. Varför får de vara håriga och inte jag?!

Sovasovasova, hejdå!!!!

Dipsen blir kortare, men inte tjatet

Just nu har jag en inre kris. Min dip jag fick natten till torsdagen sträckte sig inte ens in på torsdagen. Även om det inte har något med krisen att göra. Men tänkte att det är värt att veta så jag senare i mitt liv kan läsa om att alla dips jag har haft och se att det blivit framsteg då jag inte alls har dem lika länge. Mhm!

Tillbaka till min inre kris så vill en del av mig tänka blodiga historier, men en annan del inte det. Och den delen är rätt liten, men makten är stor så att säga. Typ. Det där lät lite fult, men jag antar att ni förstår. Jag vill tänka, men delen säger ifrån helt enkelt. Så ibland kan jag sitta där medan tankar hugger varandra. Mhm. Det där lät inte så rätt, men ändå. Whatever. Jag orkar inte. Allt detta har lett till att jag skriver nu. För hand. Mm, ni läste rätt. Just nu ignorerar jag denna teknologiska värld och använder mig av papper och penna. Inte för att jag har något annat val...

Men nu ska jag faktiskt skriva lite då jag inte har annat att göra. Så vi hörs någon gång.

Late night with Raven.

Kan inte sova. Det är en av dessa nätter jag önskar jag hade datorn så jag skulle kunna sitta och se på YT utan problem, då internet på min surfplatta är sämst och jag måste vara nere för att göra något bra överhuvudtaget. Och Mami gillar inte när jag är uppe sent, jag blir tydligen grinig då. Nä, snarare ångestlik då jag bara vill vara ifred och gråta. Men det är svårt att vara ifred när man är tio pers här hemma, varav åtta alltid frågar varför man gråter. Så jag tror jag drar iväg med cykeln imorrn uti skogen och försöker komma underfund med varför jag är som jag är. Typ.
Ska även försöka sluta tänka. Igen. Och sluta mima när jag hör en bra låt. Igen. Jag har haft det svårt idag, varje lediga stund har jag känt tankarna smyga sig på. Men återigen har jag stängt dörren och hoppats på att de inte ska ta sig ut. Och jag har alltid mimat när jag hör en bra låt, vilket medför konstiga blickar från omvärlden, vilket i sin tur medför att jag ler ett stort snett leende för att jag känner mig lycklig över att ingen är som jag. Att jag helt enkelt är en sådan som sticker ut för att jag gillar att vara mig själv. Typ. Fast för att gilla att vara sig själv, så måste man gilla sig själv, vilket är lite av och till för min del.
Det känns jobbigt att vara vuxen. Jag bil ha ett berg jag kan luta mig mot när det går tungt (och när jag har träningsvärk efter att ha sprungit en hel förmiddag), någon som jag kan prata med om typ allt. Min alldeles egna gratis psykolog. Det här kommer bli en lång natt känner jag...

Yeay sommarlov!!!!!

Faaaaast nej!! Så lätt kommer jag inte undan! Vi tjejer är ute efter att ligga precis lika mycket som killar!!

Eyy, vänta?!

Flummet på topp då det snart är sommarlov! Kan knappt bärga mig tills jag får ligga och slappa hela dagarna! Trots att vi alla vet att det inete kommer bli så! Typ...

Men annars är det OK. Typ igen... har inget vettigt att skriva. Eller joooo...

PENDULUM ÄR SÅ AWESOME, VARFÖR UPPHÖRDE JAG ATT LYSSNA PÅ DEM???!! (hade problem med internet sedan datorn försvann då jag endast kunde använda mobilen så det var nog inte så förvånande ändå...)

Och så måste ni seriöst läsa en bok! "Skulduggery Pleasant" är en sjukt awesome bok, seriöst vad jag hatar att mamma kör för fort!! Vi lyssnar ju på hörböcker när vi far på marknader och det är så spännande!! LÄÄÄÄÄÄÄÄÄS!!!! *sträcker fram boken under näsan på er*

RSS 2.0

Om

Min profilbild

Raven Lindberg